Jag upptäckte Mourns självbetitlade debut häromdagen i och med att Stereogum utnämnde den till Album of the week. Tycke uppstod och jag skulle precis slänga in en låt i min spotifylista för 2015 när jag noterade att skivan släpptes i oktober förra året.

?

Det visar sig att skivan släpptes digitalt i slutet av oktober och har funnits på Spotify sedan dess, men släpptes fysiskt i förra veckan, därav Steregums recension. Som en extrem vän av ordning vill jag ha tydlighet och blir lite förbryllad över det här. Vilket år ska en säga att skivan kom egentligen? Kan jag slänga in några låtar i min ”Låtar 2015”-spellista? Inte egentligen va? Den släpptes ju trots allt 2014 första gången. Irriterande bara att jag missade det, här finns ett gäng låtar som borde fått vara med i beräkningen när årets bästa musik skulle sammanfattas.

Om någon annan precis som jag har missat den här skivan vill jag i alla fall ta tillfället i akt att rekommendera den. Mourn består av fyra tonåringar från Barcelona. Hur många band från Barcelona kan du räkna upp? Inte så många va? Dags att upptäcka Barcelona-scenen kanske för det här är ett riktigt guldkorn.

Småstökig indierock med känsla av tonårsuppror. När Pitchfork intervjuade bandet i novbmber förra året var tre av medlemmarna 18 år och basisten Leia Bueno 15. Och det är väl en perfekt period i livet för ett sådant här band. I Pitchforkintervjun berättar bandets kärna Jazz Rodríguez Bueno och Carla Pérez Vas om att låten Marshall handlar om en kompis ex-kille, ett riktigt rövhål. Och texten till Jack börjar: ”You think you’re awsome. I say you’re boring. You called me baby. I just say fuck you”. Jag älskar det! Lika enkelt, rått och direkt som musiken, och som låttiteln Boys are cunts.

”Mourn” är en välproducerad och fantastiskt bra skiva och jag är glad att den råkade uppmärksammas så här ett kvartal efter att den först släpptes, annars hade jag gått miste om den.