Liveshowerna är galna och komplett vansinniga med ett band i centrum som blandar akrobatiska konster med klassiskt punkmanér och ingen i lokalen lämnas oberörd, allra minst stillaståendes. Vi snackar så klart om Malmö’s electropunkelit och bandet The Guilt som med sina energiska liveshower har förtjänat bandet ett fantastiskt rykte, framförallt utanför Sveriges gränser.

Innan deras spelning i Hamburg tog vi chansen att intervjua Emma och Tobias om deras DIY-inställning, deras sanslösa liveshower, hur mycket tid som spenderas i gymmet och deras bitterhet över att aldrig blivit bokade till ett poolparty (kom igen, de kommer direkt). Och efter intervjun var det dags för en fotosession av akrobatiskt snitt.

Jag kan inte svara för andras inställning men skälet till att knävla sig iväg på spelningar var och varannan dag är för att få en energiboost i den bittra vardagen. Framförallt kan jag inte få nog av energiska band som hoppar ner i publikhavet eller slänger gitarren tvärs över lokalen även om det innebär att det ur ett musikaliskt perspektiv bitvis kan låta tämligen uruselt – det är energin jag vill åt. När ett band är uttråkat eller har ett ogenomtänkt scenuttryck, även om de är tajta/välrepade i övrigt, så blir jag relativt omgående uttråkad.

Svenska electropunkbandet – eller lazerpunk som många klubbar väljer som begrepp i sin marknadsföring – The Guilt är tveklöst ett av de band som erbjuder ”the full package of a punk experience”. Kombinationen av en akrobatisk liveshow, intensitet och passion gör det lätt att haka på i rumlandet framme vid scenkanten och få band klarar av att hålla ett tempo så som The Guilt gör.

Förra året släpptes det självbetitlade debutalbumet, med en ljudbild som bitvis påminner om tidiga  Le Tigre och The Faint sammanpressade i en perkolator med sju kaffemått Zoega mörkrost, som sedermera hälls i en av Rolands trummaskiner. Faktum är att The Guilt i grund och botten är ett klassiskt punkband som tryckts in i en elektronisk förpackning och belönats med Emmas aggressiva sång och scenspråk samt Tobias ryggskottsrörelser med gitarren.

När debutplattan spelades in plockades Le Prince Harry’s Alain Steffler in som producent, ett band som i mångt och mycket låter som The Guilt. Och det finns en lång story om hur de träffades och bildade en enda stor lycklig familj.

Soundet: Electropunk, lazerpunk eller inget sound alls

Kul att träffas och välkomna till Hamburg!

Jag har alltid undrat var ni står musikaliskt. I Tyskland placerar många The Guilt i electropunk-facket. ”Lazerpunk” står det t.o.m. på dörren in till Molotow. Varför fastnade ni för rak aggressiv punk med feta bassline-synthar och trummaskinstrummor i grunden istället för att bli ett klassiskt punkrock-band?
Tobias: Det är ett trick för att man ska undra vad det är för någonting ”Haha, I got your attention”.

Emma: Men det är väl inget trick? Om man inte vet vad man ska kalla det så hittar man bara på något (skratt).

Tobias: Men absolut, vi är väl ett punkband i grunden eftersom låtuppbyggnad, energi och attityd är från punken, det är väl där vi hittar vår startpunkt. Jag har gått igenom många olika tekniker för att bygga upp trummorna och instrumenteringen, och det har väl låtit lite mer rockigare de gånger vi har använt mer samplingar av riktiga trummor. Just nu är det ett mer elektroniskt sound eftersom vi har använt andra trummaskiner.

Emma: När vi startade var det ”Hur ska vi lösa det? Hur ska vi till ett sound och driv som funkar? Hur ska vi göra med trummaskiner och med samplingar?”.

Det har varit en lång och smärtsam process att hitta rätt för vi hade ingen aning när vi började spela bara vi två, men så börjar man i en ända och testar sig fram ”Vad funkar?”, framförallt vad som funkar med vårt scenuttryck. Jag trivs ju bättre med ett enkelt och ganska så elektroniskt sound på scen mer än att det ska vara rockmusik – jag gillar att lyssna på det men inte att göra.

Vad som är kul är att första gången jag fick nys om er var på Action i Parken i Göteborg 2015 och jag sa till en polare ”Fan, det låter precis som Le Prince Harry” och sen ser jag att ni jobbade ihop med bl.a. Alain Steffler från just Le Prince Harry på debutplattan – kul. Hur kom det sig att ni kom i kontakt just honom?
Emma: Och den där spelningen var ju en märklig tillställning med skateboards framför scenen och publiken bakom (skratt).

Men det var på andra turnén tror jag, och jag hade fått kontakt med en tjej i Leipzig som  bokar en del grejer och som sa till mig ”Ok, jag har en idé, jag gillar er och jag har det här bandet som jag brukar hjälpa och tycker att det här blir skitbra ihop, och kan nog hitta ett par gig ihop för er”. Sedan så gjorde vi ett par gig med Le Prince Harry, på Zoro i Leipzig och Køpi i Berlin – herregud, jag var dödssjuk – och vi hade skitkul ihop, gillade varandras musik och klickade helt enkelt. Därefter bestämde vi att ”Vi försöker göra någonting kul” och tog tag i det året efter när någon sa ”Ingen av oss har spelat i Spanien, nu ska vi åka till Spanien tillsammans” – och så gjorde vi det.

Vi drog till Spanien, gjorde några märkliga, skittokiga gig ihop och efter det pratade vi mer om vad vi skulle göra tillsammans och så började vi lira ihop. Jag sjunger ju på deras skiva också, deras senaste album [”Synthetic Love”].

Tobias: Och vi har varit och hälsat på dom i Belgien och lärde känna deras vänner i Cocaine Piss som också är därifrån.

Emma: Jag och Alain bor ju nästan ihop. Han kommer med sina grejer till Malmö om ett par veckor; det är ju en del av att vi har knutit ihop familjeliv och bandliv, så nu är vi nästan som familjen Le Prince Harry och The Guilt.

Tobias: Alain har ju dels hjälpt oss spela in skivan men också kört mycket ljud åt oss live.

Men ni har aldrig funderat över att plocka in en trummis?
Tobias: Nej, vi har inte plats för fler. Det skulle vara om vi spelar på svinstora scener som Orange scen på Roskilde men då skulle vi nog ta in åtta dansare istället istället för en trummis (skratt).

Emma: Tänkte du spontant på åtta dansare när du började prata?

Tobias: Nej, kanske nio och en halv.

Men det skulle kännas tråkigt. Det är som när Depeche Mode tar in en trummis nu igen – vad ska det vara bra för? Sedan blir man också lite obstinat när folk säger ”It was really good but you need a drummer”. VI hör det hela tiden, alla säger det; ”Är det inte bättre med en trummis” och vi ”Nej, det hade det inte alls blivit”, det känns något trångsynt. Om det är någon som blir förbannad över det så känns det ju också som att vi göra något rätt. Det är gott att jobba i den motvinden (skratt).

Det är förvisso bara ett år sedan debutplattan men jobbar ni redan nu med nytt material eller försöker ni turnera sönder första plattan innan ni sätter er i studion igen?
Emma: Det vet vi inte, men nu är vi mycket i Tyskland och tänkte att vi vill vara mer i resten av Europa också. Vi behöver hitta rätt plattform för att kunna jobba inför nästa album och behöver ha en bra plan för när den ska ut. Det är inte alls så att låtarna är färdiga men vi har gjort en hel del nya låtar, men vi vill också ha en bra plan för hur det ska ut.

Blod, svett och DIY-scenen

Det finns oerhört manga skäl till att älska DIY-scenen. Ett skäl är att det är hyfsat billigt att både organisera och delta i eventen eftersom DIY-arrangörer oftas är dedikerade musikfans och jobbar gratis för att medverka till en levande scen. Det behövs inga enorma investeringar för att delta, förutom tid. Och att driva ett band enligt DIY-principen kostar sannerligen tid.

Även om The Guilt hyllar DIY-principen och är i branschen för att få spela live så mycket som möjligt samt att möta och nätverka med folk som sedermera blir vänner, så krävs det mycket tid för att promota bandet mot deras främsta mål – att bli bokade till mer spelningar (sa vi att de vill bli bokade till ett poolparty någon gång?).

Ni säger att ni vill ha en plan för nästa platta. Det är nästan som att ni börjar fundera i termer av lanseringsstrategier?
Tobias: Det hade ju varit roligt om någon kunde komma med en surprise och hade bättre idéer. Vi skall väl inte veta bäst utan det vore roligt om någon annan hade något att komma med.

Jag tror man måste vara kreativ och visionär. Det finns många sätt att vara kreativ på och inte bara att skriva musik och ha ett spännande scenuttryck, utan man också vara kreativ runt lansering osv. Vi tycker ju att det var skitkul att spela på en gubbes 50årsfest (skratt), vi tyckte det var skitroligt att spela på en konstutställning. Än så länge har vi inte fått spela på ett pool-party.

Emma: Det är ständigt eftersökt och jag har skrivit det varenda gång jag har ”sista-minuten”-jagat gig på en tisdag, något i stil med ”…eller om ni har ett pool-party”, men det har fortfarande inte hänt.

Tobias: Vi pratade ju innan om modeindustrin, om mode och musik eller skatekultur och musik – det handlar ju om att få inspiration till livet. Man vill ju känna sig inspirerad i livet, det är inte bara musik i sig utan allt som kommer med den som identitet, eller som ett sätt att plöja sig igenom tristessen i vardagen. Just det kan man göra på många sätt.

Men ni har varit ute i Europa en hel del. Betyder det att ni på något sätt kan dra in pengar så att ni inte behöver jobba heltid?
Emma: Nej, men vi har heller ingen fritid. Vi har våra gymkort och vi har ett band och sen jobbar jag 60% och du jobbar [vänder sig mot Tobias]…

Tobias: Jag jobbar vanligtvis bara 50% men just nu 70% eftersom jag har fått forskningspengar.

Emma: Så vi lönearbetar drygt halvtid och sedan har vi gymkort och utöver det så spelar vi, så det finns inte mycket tid att göra av med pengar på något annat.

Tobias: Om vi tjänar pengar när vi är ute och spelar så håller vi dom inne för att kunna göra en bättre produktion på nästa skiva eller att vi kan pröjsa någon nästa gång vi gör en musikvideo. Visst, vi omsätter lite pengar men vi tjänar inga pengar (skratt).

Men känns det som att bandnamnet eller varumärket The Guilt satt sig och att det går lättare att få spelningar?
Emma: Både och, det går absolut lättare. De senaste två åren har kanske inte varit någon raketfart men vi har haft en stabil uppåtgång mot att det blir lättare.

Tobias: Folk frågar ju efter oss men det är fortfarande duttigt. I Tyskland har det blivit lättare men det hade varit roligt om det hade varit lika ”lätt” i t.ex. Frankrike och Spanien, då hade vi varit ute ännu mer. Vi har mycket outnyttjad potential vill jag påstå, vi kan göra mer.

Emma: Men det är många band i omlopp och många bra band i omlopp. Det är väl heller kanske inte jättemånga scener, inte ens ute i Europa med tanke på hur många band det är i omlopp så det är mycket svett och nätverkande (skratt).

När det inte är Jens som bokar så gör jag det, det var jag som gjorde det i början och det är mig som folk kontaktar. Det är ju också lättare för många som jobbar på DIY-scenen, de vill ju inte kontakta bokningsbolag utan vill prata med dig som artist, så kan du göra dig känd och hålla igång ett nätverk med dom som sätter upp klubbar funkar det som bäst. Det är ju oftast så här ”Vi är polare och vi sätter upp ett gig i månaden på den här klubben i just den här genren”; det är dom du måste veta vilka de är och vara kompis med eftersom det är dom som kommer att skriva till dig.

Tobias: Det är ju precis därför man spelar också, för att kommunicera med folk och nätverka. Det är roligt liksom.

Det måste ju gå fel som attans ibland när man bokar själv och kör ”learning by doing”, som t.ex. den där krematorium-spelningen ni hade?
Emma: Det vet man ibland inte (skratt), men just den var ju ytterst panikartad. Det gig:et bokade jag veckan innan för att det var kris och panik och man brukar ju kolla historien bakom om vilka som arrangerar och vilka band som har spelat där, och det behöver inte vara något problem att det är DIY-liknande förhållanden, men här var det av någon anledning fullständigt jävla dött (skratt), ”so to speak”.

Tobias: Det är inte något systematiskt fel som ofta dyker upp utan den spelningen är väl undantaget, ibland har man otur. Men vi gjorde också tidigt något gig utanför Bryssel på en tisdag i regn och det var fem betalande och så blev det svinbra; det var ett skitkul gig som vi nu värderar högt i våra hjärtan! En av dom som var där är också en nära vän nu. Jag menar, spelar man så spelar man, alla gig är fullt blås, i vilket fall för oss

”Fan, vi skiter väl i Sverige”: Siktet inställt på Europa

The Guilt spelar så ofta det finns en möjlighet; finns det en gig-möjlighet så står The Guilt på scenen. De senaste två åren har turnerandet ökat avsevärt och resulterat i fler spelningar än någonsin tidigare med nedslag i länder som Spanien, Frankrike, Tyskland, Holland och, särskilt, Belgien där vännerna i Le Prince Harry och Cocaine Piss har sin hemvist.

Dock, på hemmaplan är turnerandet fortfarande en utmaning. Som också påtalades i våra tidigare intervjuer med Pale Honey och Rome Is Not A Town påpekar Emma och Tobias att den pågående gentrifieringen och bristen på småklubbar är ett av skälen till varför Sverige är ett besvärligt turnéland.

Hur lätt har det varit att få spelningar i Sverige? Jag tänker på att många av småscenerna, särskilt i storstäderna, håller på att försvinna och istället börjar många klubbar köra ”säkra kort”.
Tobias: Vi sa ju tidigt ”Fan, vi skiter väl i Sverige och ställer siktet utomlands” eftersom vi ville spela mycket och det var nog ett klokt beslut

Emma: Både för att spela mycket men också för att de gånger vi försökte spela i Sverige så var det vare sig kul eller eller att någon gillade oss. Det var kul kanske någon enstaka gång men det var så jäkla segt. Vi bokade vår första turné i Europa själva och så fort vi kom ut och spelade var det ”Shit, är det så här”.

Vi pratade om det tidigare idag; vårt första gig turnén var i Hannover på Cafe Glocksee som support till Melt Banana – och snacka om att lägga ribban någonstans två meter över huvudet när vi hade vårt första Tysklands-gig.

Tobias: Vi visste ju inte hur den tyska publiken är, inte en blekaste aning.

Emma: Så märkte vi att när vi sa ”Dansa, nu måste ni dansa” och dom sa ”Ok”, och så dansade tyskarna (skratt). Där började vår kärlekshistoria till den tyska scenen och vi har sedan dess bara känt oss välkomna och omhuldade.

Det senaste året har funkat bra i Sverige, det har släppt och vi har fått spela på några coola ställen men vi betraktar oss knappast som ett coolt band; vi spelar inte i någon cool genre, eller snarare ingen genre alls vilket också är en av anledningarna till att det går lättare att spela i Tyskland där man inte är så bajsnödiga vad det gäller musik som folk kan vara i Sverige.

Tobias: Men utbudet av scener att spela på är ju torftigt och det är svårt att få till någonting, men när man väl får till ett gig på någon av de få scener som finns, så har det också börjat kännas härligt för oss. Vi spelade på en synthfest på Mässingshornet i Malmö – en synthfest! Klart som fan att vi skulle spela där, det var ju skitkul, och sedan spelade vi på Rock Stage på Malmöfestivalen veckan efter och det gick ju svinbra där också.

Det går ju till så här att om man är riktigt jävla vig så kan stå så bredbent att man kan ha en fot långt ute på ena kanten och en på andra sidan.

Emma: Men det är samma sak med bolagen som med olika ställen där det har skett en polarisering att antingen sugs du upp i något jättestort, någon ”money-making business”, eller så får du börja utanför det. Först försvann nästan allt, sedan kom DIY-scenerna tillbaka, liksom medlemsklubbar, föreningar, industrilokaler och små scener.

Framförallt i Malmö har det blivit lite bättre, faktiskt ganska ok. Som Plan B till exempel som nästan alla band spelar på som kommer förbi Sverige; folk som jobbar där har investerat sina liv och är som ”Nu ska vi driva detta och vi ska driva det rakt in in väggen” för att de vill ha band de gillar som spelar och också vara den plats där internationella band stannar, så dom kan ordna en spelning en tisdag med ett internationellt band bara för att det är coolt – och det är ingen ”money-making business”. Dom gör det, och har gjort det, åtminstone i 2-3 år och fortsätter men det vilket också har ”paid-off” eftersom dom har blivit mer och mer etablerade. Förhoppningsvis kan många små, liknande DIY-ställen hålla sig vid liv och växa.

Men det låter som att Malmö har klarat av scendöden rätt bra om man jämför med t.ex. Göteborg.
Emma: Fast det har varit samma i Malmö; Plan B har varit hotade ett par gånger om vad det gäller att tvingas flytta.

Tobias: Hela den här gentrifieringsdiskussionen finns i Malmö också och det speglar det politiska klimatet också.

Emma: Vi böjade spela i Helsingborg, som sedan tio år är helt tvärdött. Visst händer saker fortfarande, ibland ute på Gåsebäcken, ett industriområde, men då är det ett gäng som orkat med att sätta upp ett gig som sedan drar fem pers. Technofester funkar ibland men som med allt inom den elektroniska musiken så är det samma gäng som har gjort det i trettio år (skratt).

Är målet att spela så mycket som möjligt och sprida namnet The Guilt på det sättet?
Emma: De var så i början men nu är jag bara glad att du säger att vi spelar hela tiden – det gör inte.

Tobias: Fast nu spelar vi fem helger i rad; vi spelar mycket för ett band på denna nivån men inte så mycket att vi tjänar något på det.

Emma: Vi går runt, och de pengarna vi tjänat in under två år tidigare brände vi på skivan förra året [debutplatten ”The Guilt”]. Vi har två gånger gått ut och käkat en dyr middag (skratt) för att fira någonting.

Ni har ju ett fantastiskt härligt rykte om er för rejält energiladdade spelningar. Jag vet att Tobias varit inblandad i någon form av truppgymnastik enligt en tidigare intervju, där det också hävdas att ni tränar flitigt. Hur ser ett träningsschema i The Guilt ut idag?
Tobias: Nu kan vi faktiskt prata om vilka pass Emma går på. We do a lot of jumps when we exercise, let’s say it like that.

*Här övergår intervjun tillfälligtvis till engelska då den tyska fotografen blev nyfiken*

Emma: We just work out a lot! I don’t know what you do [turning to Tobias], you train mostly on your own outdoors. I usually train in a small room together with twenty old ladies, doing stupid stuff while someone’s screaming at you and I do it five times a week, and then I’m running.

Tobias: Only two times for me. I did it five times a week when I was younger.

Emma: What!? Really!? Maybe that’s better. I just do what they tell me to do at the gym since I’m too lazy to go to the gym and lift weights on my own, that’s why I go to these gym classes.

Tobias: Body combat, body drop, body kick [Tobias does some namedropping]; “The Guilt, we’re gym instructors and we also make music”.

Och ni har utvecklats mycket över tid vad det gäller livespelningarna eller kör ni på samma raka rör som från start?
Emma: (skratt) Nej! När vi kommer på att något är kul så är det för att vi testat det i replokalen eller så har vi gjort något skumt på scen utan att ha planerat något och det är aldrig några coola grejer (skratt) utan det är mer som ”Om vi gör så här så kommer vi se ut som två gamla gubbar i Jethro Tull”, och så tycker vi att det är jätteroligt (skratt).

Tobias: Vi har inga hämningar alls! Man kan inte försöka se ball ut, där måste man bara ge upp. Jag hoppas att det når fram till publiken att vi är som vi är och inte försöker att göra oss till, att det uppfattas tydligt. Det är ju energisk musik och vi gillar att ge järnet och sedan får det se ut som det blir.

Det är ett ”satans” hoppande och slängande på scenen. Jag hade en liknande diskussion med amerikanska noiserockbandet A Place To Bury Strangers som har en rätt våldsam show och de påtalade att det har blivit en del frakturer med åren. Hur ser det ut med er? Framförallt, har ni fått bryta någon spelning pga av skada?
Emma: Men det är ju därför man går till gymmet innan, det är där man skadar sig (skratt).

Tobias: Men du har trillat på röven och brutit den.

Emma: Nej, jag har fan inte brutit röven, jag har haft en rövkaka. Men visst. Småskador har jag fått, jag har knäckt en framtand när jag slagit mig själv i huvudet och ibland blöder man – det händer ju. Men inte mer än rivsår från gitarren eller skrapat upp knäna, mycket blåmärken, men det är inga allvarliga grejer. Det värsta är väl när jag landade fel och skadade rövmuskeln, alltså inte ringmuskeln (skratt) utan skinkan – sätesmuskulaturen heter det väl? Jag kunde väl gå men Tobias fick lyfta mig för att räta ut höften en gång i timmen. Men man kan göra highkicks med ett ben!

Tobias: Men sträcka sig i ryggen händer titt som tätt för man rör sig inte på ett korrekt ergonomiskt sätt men vi har inte gjort någon Thomas Öberg och hoppat ner och brutit benet eller landat på huvudet – än. Han är väl pingisspelare? Det finns ingen fallteknik i pingis (skratt).

Det innebär att vi kan förvänta oss en satans energisk spelning ikväll också?
Emma: Nu känner jag ”pressures” eftersom vi sagt att vi inte skadar oss så vad tror du kommer hända ikväll? Förhoppningsvis kommer det många ikväll så man kan landa mjukt (skratt).


Fotograf: ©Mandy Privenau


 

Om skribenten

Jimi Nilsson
Skribent

Musikindustriforskare, tidigare ljudprånglare i ett antal London-baserade studios samt numera semi-funktionell trummis pga ett otal misslyckade försök att syssla med idrott. Har rötterna inom den elektroniska musikvärlden och dyker alltsomoftast upp i synth-, industrirock-, trip hop-, drum & bass- och electronicakretsar men har ett brett musikhjärta som också omfattar postrock, indierock och en hel del punk. Äger en av Frank Zappas gamla Moog-synthar.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras