Vad ska man göra med sitt band när hemorten inte känns tillräcklig? Dra därifrån, förslagsvis. Även om den hemorten heter Stockholm. Det är precis vad White Palais ska göra, i oktober går flyttlasset till London.

– Åker man dit för att göra det går man verkligen all in, inte som att man halvgör något här hemma. Vi kommer att behöva bo ihop och utvecklas ihop. Visst innebär det mycket tuffa grejer också men jag kände att eftersom alla hade en så stark vision och ville göra det här så kändes det som en smart grej. Vi måste, annars kommer vi att ångra det, säger Albert Sten.

Albert Sten, Elias Mahfoud, Axel Voss, Emil Aspegren.

Albert Sten, Elias Mahfoud, Axel Voss-Schrader, Emil Aspegren.

Jag träffar tre fjärdedelar av White Palais, förutom Albert även Emil Aspegren och Axel Voss-Schrader. Med i bandet är också Elias Mahfoud. Det stora samtalsämnet är flytten till London som bandet är mitt uppe i att planera. I mitten av oktober åker två av dem för att hitta ett boende och när resten av bandet kommer dit en vecka senare ska man börja boka spelningar så snart som möjligt. Flytten är ett resultat av att alla nyligen har tagit studenten och hade möjligheten att ta ett nytt steg med bandet, och målet är att att börja nå ut till konsertpubliken i Englands huvudstad.

– I Stockholm känns det som att även etablerade band har svårt att dra publik. Hur ofta hör man någon säga ”vi drar på en spelning”? Det är jättesällan. Det kan vara mycket folk som är inne i den världen med livemusik, men det är sällan man ser någon som går på en spelning istället för att gå på bio. Och förhoppningen är väl att det är lite mer så i London, säger Emil.

Är Stockholm för litet?
– Det är lite så här: Antingen står man på en barscen som är två gånger två meter stor, eller så spelar man på Debaser. Det är de två alternativen som finns. Förhoppningsvis kan vi hitta något mellanting. Vi är inte något gigantiskt band som lirar på Debaser till vardags, men samtidigt känner vi inte att vi vill stå i en sunkig bar och spela, vilket vi har gjort.

”Drömscenariot vore att någon blir intresserad. Det behöver inte vara ett skivbolag utan bara människor som tycker att musiken är bra och vill lyssna.”

De har stora planer, men White Palais är ett relativt nystartat band. I april förra året sammanstrålade medlemmarna efter att andra bandkonstellationer spruckit. Ett gäng låtar skrevs ihop under sommaren, spelades in under hösten och släpptes i våras under namnet ”Singles” på Spotify. I dag känner medlemmarna att låtarna inte är helt representativa för bandets nuvarande sound.

– I början utvecklades vi ganska snabbt och hade inte hittat vårt sound än. Och vi kände att när inspelningarna var färdigmixade så hade vi kommit en ganska lång bit därifrån, säger Axel.

Bandet gillar inte att prata genres men beskriver sitt sound med ord som drömskt och storslaget.

Det känns som en vanlig grej med nya band, man är ivrig att spela in något och sedan utvecklas man rätt snabbt.
– Exakt. Med de låtarna ville vi få ut någonting som folk kunde höra. Det blev att vi släppte det, det var ju inte hemskt, säger Emil.

– Det gick ju ganska bra att släppa det också. Vi fick bra kritik och många lyssnade. Så det känns som att vi lade en relativt bra grund för att många skulle vilja höra oss sen, säger Albert.

Den 17 oktober är det dags för ett nytt släpp, som bandet själva tycker ger en mer rättvis bild av var man befinner sig i dag. If it’s the past är en snyggt komponerad låt om att blicka tillbaka. På låten medverkar också delar av stråkkvartetten Stockholm Strings som spelade live med First Aid Kit på Popaganda och har samarbetat med en rad andra artister.

– De kom för att uppträda på min skola. Jag hade skrivit ett arr till den här låten som vi precis höll på att spela in och då la de det. Det var kul, det blev bra, säger Emil.

Medlemmarna pratar mycket om att prova nya saker i musiken, att de har köpt in ny utrustning till spelningarna och att utveckla soundet. På scenen ska musiken dock framföras av de fyra medlemmarna.

– Vissa låtar vill man kanske kunna framföra precis som man har spelat in dem och det kommer vi kunna göra också [med hjälp av en sample pad], men med vissa låtar kan det vara just den där krocken, hur man ska lösa det live. Det kan vara lite charmigt också att man gör en egen version, det blir lite mer spännande att kolla på live, säger Albert, och fortsätter:

– Det öppnar ju för olika samarbeten också. Om man ska spela en låt någonstans och det finns några som spelar stråkar så öppnar ju det för att köra If it’s the past”.

Och mycket spelningar kommer det förhoppningsvis att bli i London, planen är att spela någon gång i veckan när allt med boende och jobb är fixat. Så länge de inte har någon replokal kommer de också att repa och försöka spela in en del musik hemma, akustiskt.

whitepalais2Vad är drömscenariot med London?
– Drömscenariot är att vi landar och då kommer Brian Eno och möter oss på flygplatsen… Nej men jag tror att vi försöker att hålla förväntningarna, inte låga, men realistiska. Jag tror inte att någon av oss tänker att vi åker dit och så blir vi rockstjärnor på fem minuter heller. Jag tror inte att det är det vi vill heller, att allt ska gå som en dans, säger Emil.

– Det kan bli hur kämpigt som helst. Men drömscenariot vore att någon blir intresserad. Det behöver inte vara ett skivbolag utan bara människor som tycker att musiken är bra och vill lyssna. Eller någon som producerar som verkligen vill producera oss. Vad som helst som gynnar oss, säger Albert.

– Det värsta scenariot är ju att vi inte får någon respons alls, fyller Emil i.

Innan bandet sticker ger de en sista spelning i huvudstaden, den nionde oktober på Brooklyn Bar. Ett releasegig för If it’s the past – och ett avskedsgig på samma gång.

– Vår senaste spelning var i april, sedan dess har vi utvecklats väldigt mycket. Så det här blir lite som en nystart inför London och vi vill visa upp vad vi har jobbat med den senaste tiden. Det ska bli kul att se vad folk tycker, säger Axel.

Om skribenten

Fredrik Tideman

Journalist bosatt i Stockholm. Uppväxt på hårdrock. Har på senare år upptäckt charmen med annan musik, men tycker fortfarande att djävulen har de bästa låtarna.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras