En stad. Tre dagar. Nio scener. 133 akter.

För mitt inre såg jag en helg där hela Norrköping plöstligt levde upp, Invånarna gick man ur huse för att delta i festiviteterna. Glada människor på alla gator, på väg mellan spelningar i stora sällskap.

Riktigt så blev det inte. Om man inte kände till Where’s the Music och inte befann sig i Industriområdet var det enda kännetecknet de färglada jättekuber som markerade spelställena. Min bild var väl aningen för romantisk, och mer anpassad efter en varmare årstid.

Jag tar i alla fall tillfället i akt att berömma arrangörerna för ett väl utfört arrangemang. Jag hyllar konceptet med en showcasefestival där man har chansen att upptäcka en massa ny musik. Vid första anblick kunde det kännas som att det var väldigt många smala akter på schemat, Håkan Steen på Aftonbladet önskade fler dragplåster till nästa år, men jag tycker att arrangörerna fick till en bra blandning. För den som ville ha det nya heta så fanns det på de mindre scenerna, och de som ville ha bred musik kunde hänga i Flygeln och Värmekyrkan och se bland annat Thomas Stenström, Tove Styrke och Movits.

Att under samma kväll kunna gå från en hårdrocksspelning på en pub till Hello Saferide i en stor konsertlokal och vidare till syntfest med Kite i en klubblokal är underbart. Med de nio scenerna av olika storlek och karaktär kunde arrangörerna också göra bra anpassningar för varje artist. (Sen om de som inte kom in på exempelvis Kite tycker att det var bra anpassat är tveksamt, men det är i alla fall trevligare med en full konsertlokal än en halvtom).

Biljettförsäljningen verkade gå sådär på förhand, mot slutet verkade det delas ut biljetter gratis till höger och vänster. Det skulle också vara intressant att veta förhållandet mellan betalande publik och press/branschfolk bland besökarna, den andra gruppen verkade vara ordentligt stor. Men jag upplevde de flesta spelningarna som välbesökta och det här var trots allt första året. Om man ska tro FKP Scorpios vd Folkert Koopmans så kommer festivalen tillbaka ännu större nästa år. Jag har ingen anledning att betvivla det.

I korthet

Bästa spelningen: Silvana Imam, tätt följd av Hello Saferide.

Värsta krocken: Silvana Imam vs Solen. Det hade varit riktigt fint att gå och se Solens dystra indierock, men det gick inte att välja bort Silvana.

Bästa scenen: Det var första gången jag var i Värmekyrkan och jag blev helt kär i lokalen. En gammal industrilokal med högt i tak och en massa stålbalkar överallt är på något sätt optimalt för konserter.

Festligaste tillfället: När Far & Son avslutade sin spelning med att släppa upp halva Flygeln på scenen (bilden ovan).

Största missen: Att man inte kan klona sig och gå på flera spelningar samtidigt.

Här hittar du Drefvets samlade bevakning från festivalen – recensioner och sammanfattningar av alla dagar ♦