Jag måste börja med att skriva att jag har aldrig varit i Amerika. Inte ens i närheten av landet i väst.

Men efter att ha sträcklyssnat på Sun Kil Moons senaste platta ”Benji” så vet jag hur det känns att sitta på en sliten veranda i en solig sydstat. Torka svettpärlor i nacken med en skitig näsduk. Att känna den gassande solen i en rodnande nacke.

Jag vet nu hur det känns att åka i en cabriolet längs ljusårslånga motorvägar och känna vinden i håret och sträcka upp sina armar mot en klarblå himmel.

För det här är så amerikanskt så det förslår. Men det är samtidigt så vackert att det sätter sig under huden. Sångaren Mark Kozelek har en fantastisk förmåga att bara genom sin röst sätta precis rätt stämning på musiken. Som att ändra belysning i ett rum med en dimmer. Varje låt blir ett vykort med väldigt målande, vackra bilder.

Texterna är djupa som Lake Michigan och lika självklart klara. Vissa stunder känns det som Kozelek läser högt ur sin dagbok, som i dramatiska Pray for Newton och regnmolns-mörka Truck Driver.

Med väldigt enkla metoder, främst genom en ensam gitarr i moll och själfull stämsång lyckas Sun Kil Moon skapa en otroligt fin känsla som bygger ljudbilder som blir otroligt effektiva och fastnar på näthinnan.

Jag har en känsla av att både Christian Kjellvander och First Aid Kit lyssnat en del på Sun Kil Moon genom åren. Det countrydoftande soundet tycks tagit sig över havet till kalla Sverige.

Sämre inspirationskälla kan man absolut ha.

benjiroad1

Känner du vinddraget? Vacker känsla, eller hur?