We Live In Trenches släppte nyligen albumet ”Life Crisis”, en riktig överkörning till betonghård platta. Nu låter Drefvet bandets medlemmar lista sina personliga favoriter på området ”brutala överkörningar”.

”Life Crisis” är ful musik i ordets allra mest vackra bemärkelse. En brutal prygling som är så uppfordrande att man tappar luften och blir överlycklig samtidigt. Garanterat en av årets mest överkörande plattor.

Givetvis har bandets fyra medlemmar liknande musikupplevelser att dela med sig av. Vi gav dem pennan…

We Live In Trenches har ordet och listar ”de mest överkörande plattorna någonsin”.

 

Robert Samsonowitz (gitarr)

HEAD OF DAVID - 'LP'HEAD OF DAVID – ‘LP’ (UK, Blast First, 1986)
En vägg av oljud som aldrig upphör att hoppa på ditt huvud. En aggressiv monoton rytm som får ditt blod att koka. En frätande psykedelisk cocktail av taggtråd, heroin och syra som äter upp dig en cell i taget. Röster iklädda kedjor och läder i ett pulserande mörker viskar i ditt öra att du befinner dig i helvetet.

NAPALM DEATH – ‘Scum’ (UK, Earache, 1987)
Hundra procent rå kraft. Ett politiskt manifest levererat i 300 km/h. Rent jävla ursinne. Frenesi, anti-form och anti-norm.

 

Ulf Stöckel (sång)

SWANS - 'FilthSWANS – ‘Filth’ (US, Young God Records, 1983)
Lite svårt att välja ut en platta med detta band. Men jag väljer mitt första intryck av dem. ”Filth” krockade totalt med mitt rastlösa yngre jag då jag under det tidiga 90-talet försökte mig på Swans.
Käftsmäll efter käftsmäll serveras med en mässande Michael Gira om sex, våld, tortyr, svek och smärta över monotont oljud och skeva rytmer. Påminner en hel del om hur malmtågen kombination med bitande kyla skramlade i min hemstad. Kallt, mörkt, obehagligt och kargt samtidigt som det ändå är hemma. Alldeles utmärkt bland goa gubbar här på västkusten i min exil.

DROPDEAD – ‘S/T’ (US, Armageddon Label, 1998)
Fullt ställ från början till slut. Inte en tillstymmelse till harmoni. D-takt, tvåtakt och grind om vartannat. Finns hårdare och snabbare band, men det här är så kompromisslöst rens att jag är sabbad efter de sjutton-arton minuter som plattan klockar in på. Perfekt.

 

Johan Reivén (trummor)

RAMONES - 'It's AliveRAMONES – ‘It’s Alive’ (US, Sire, 1979)
I mina öron världens bästa och mest överkörande livealbum! Ibland bävar jag inför tanken att jag skulle tröttna på Ramones, men strax senare inser jag att det antagligen är en omöjlighet. Bandets välkända recept med avskalade, enkla och hookiga låtar är oslagbar! I vardagen, på partyt, i bilen, i joggingspåret.
Albumet ”It’s Alive” är en aldrig sinande ström av pepp! Charm, humor, stört barnsligt råös! Dee Dee’s obarmhärtiga bas-pump och inräkningar, Johnny’s vägg av åttondelsdownstroking med fjärdedelsmarkering, Tommy’s nerviga men otroligt drivna fritidsgårdstrummande som tillsammans backar upp Joey’s direkta texter med talfelssång. I det närmsta religiöst och totalt överkörande.

NILE – ‘Annihilation Of The Wicked’ (US, Relapse Records, 2005)
När denna platta släpptes 2005 hyrde jag en lägenhet i källaren på en villa. En av de främsta fördelarna med boendet var att man kunde blasta musik högt som helvete. Gött som tusan var också att grannen bredvid mig på samma våningsplan var min gamla hårdrockskompis Oscar. En dag kom han in med ”AOTW” och genom högtalarna strömmade en ny nivå av döds som vi inte hade hört sen Death – ”Human” ´91. Plattan lät typ lika bra som ”Highway To Hell” och blev snabbt en favorit på våra volymbattles lägenheterna emellan.
Plattan är mycket välproddad. Vissa tycker den är lite slick men jag anser att en fetare dödsprodd har aldrig före eller efter tillverkats. Låtarna håller alla en hög klass. Sången är gött gurglande men med en otrolig timing. Texterna skiter jag rätt mycket i för jag har fullt upp med groovet som jag finner mitt i kombinationen av alla Bruce Lee-snabba handförflyttningar på gitarrhalsarna, det konstanta fillande och megagrindande ADHD-trumliret. När man sedan får se bandet live och inse att de inte fuskar i studion gör att man som musiker och musikknarkare känner total vördnad och respekt. Dessa snubbar har inte gjort mycket annat än att lira, skriva och skita extrem metall de största delen av sina vuxna liv.

 

Johan Meiton (bas)

TURBONEGRO - 'Apocalypse DudesTURBONEGRO – ‘Apocalypse Dudes’ (NOR, Boomba Rec, 1998)
Farligt, dumt, smart, upphetsande och kladdigt.

LOUDPIPES ‘The Downhill Blues’ (SE, Kron-H, 1997)
Minns att Stipen och Pontus från Dia Psalma vurmade för den här plattan när jag var ute och jobbade som backlinetekniker åt dom för ett gäng år sedan. Vi satt på en hotellbalkong i Trollhättan och lyssnade på Stressed to Death genom en gammal mobiltelefon medan det värmdes upp med öl inför kvällens konsert. Nostalgiskt värre. Fint väder var det också. Plattan däremot är ett åskväder. 35 minuter urladdning utan en tillstymmelse till tvekan eller ursäkter så långt ögat kan nå.

 

We Live In Trenches håller releasefest för ”Life Crisis” på Skjul Fyra Sex i Göteborg den 22 mars. Som sällskap tar de med sig Swarm.

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Rastlös orddribblare och ohämmad tyckare som i den kärleksfulla jakten på den bästa musiken lämnat spår efter sig i allt från Slavestate till Folkbladet så väl som i rollen som grundare av och chefredaktör för Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras