Göteborgs flaggskepp på den kommersiella festivalscenen, Way Out West, lockar rekordpublik och blandar högt och lågt både vad det gäller bandkvalitet som göteborgskt väder. Hur mår egentligen en av Sveriges mest ”bespottade” festivaler?

Way Out West har ett märkligt medialt bagage med sig inför årets upplaga. De senaste åren har knappast musiken stått i fokus i många recensioner utan snarare den väg festivalledningen valt att vandra mot en klimatmässigt hållbar profil där uteslutande vegetarisk/vegansk och mjölkfri mat serveras, vilket har retat upp vissa journalister i sådan grad att korv serverats i protest utanför festivalentrén (DN 15/8, 2012) med portning som följd. Lägg därtill att hipster-stämpeln uppenbarligen verkar reta upp gemene man till en nivå att det genererar en syndaflod av artikel- och blogginlägg i olika sammanhang där kommentarerna snarare handlar om moderiktiga kläder än om musiken. I-landsproblematiken har aldrig varit tydligare och svaret är relativt simpelt. Ge fan i att gå dit helt enkelt om det rör upp känslor (för jag vet att ni gör det ändå), det är kul för oss andra!

För egen del vaknar alltid festivalnerven till liv när dagen inleds med en skön picknickstund med medföljande Drefvet-crew i gräsmattan utanför Slottsskogen innan de första banden äntrar scenerna. Det är alltid en oerhört trevlig syn som möter upp när man hoppar av vagnen vid Linnéplatsen; den stora gräsytan utanför festivalområdet inhyser allehanda festglada personer, från hipsters till barnfria småbarnsföräldrar, föräldrafria tonåringar och ett par slitna festivalrävar som ser ut att ha övervintrat i ett älghägn i Slottsskogens djurparksområde. Årets upplaga är för egen del ett torftigt bandår men det ger också utrymme för nya upplevelser.  Dagens ”måste-schema” innehåller The Radio Dept., Beth Ditto, Angel Olsen, The Shins – de fyra första spelningarna för dagen – och Pixies men tyvärr visar det sig att Gossip-Ditto har ställt in.

Insläppet är dock allt annat än ett väloljat maskineri dagen till ära; det är något kaotiskt vid entrén till området och folk får ställa upp sig i en kilometerlång rad. Väl inne är dessutom vägen ner mot Linnéscenen helt blockerad av den stora folkmassa som vill ta sig upp till Höjden för att se Säkert! vilket föranleder ett och annat avgrundstjut från ”vi har minsann VIP-armbands”-pöbeln som uppenbarligen vill ha egen gångbana på området.

The Radio Dept. vid halv tre är heller ingen optimal speltid – om det nu finns någon sådan för just The Radio Dept. Den enda tidigare upplevelsen av bandet härrör från en spelning på en studentklubb i Linköping 2003, strax efter debuten ”Lesser Matters”, vilken heller inte lyckats hamna på listan över ”Top1000”-spelningar, men en ny chans 14 år senare torde vara rimligt. Kanske var det fel. Det är knappast en ståpälsspelning men Radio Dept. har heller inte gjort sken av att vara så mycket för publikkontakt. Mellansnacket har utvecklats från total tystnad 2003 till ett simpelt ”tack”, mer kul blir det inte. När Drefvets irriterande praktikant ylar om hur bra ”The Worst Taste in Music” är för att sedan påpeka att hen vill sitta ner och lyssna istället, stadfästs betyget på dagens spelning. Sittandes med ryggen mot scenen i gassande solsken med en pilsner till samma kvadratmeterpris som en etta på Östermalm blir dock allt genast bättre. ”Committed to the Cause” samt ”Pulling Our Weight” blir t.o.m. riktigt trevliga upplevelser – och här återfinns också Radio Dept.-problematiken. Det är riktigt trevliga plattor men inte alls särskilt kul att uppleva. Vissa band skall upplevas live, andra räcker helt enkelt enbart till för att vardagsrumslyssna på.

Eftersom Beth Ditto har ställt in så uppstår också en pausmöjlighet innan Angel Olsen skall gå på scen, en paus som nyttjas för att klara av matbehovet. Då andra Drefvet-skribenter redan kört igenom det gastronomiska paketet nöjer vi oss med att konstatera att det enda i matväg som var prisvärt nog var ett besök vid Max alternativt vid burgar- och quesadillas-haket i backstageområdet. Just priset på mat och dryck är en av de få invändningar som finns mot Way Out West men är å andra sidan ingen ny kritik utan ett återkommande inslag i allehanda kommentarsfält. Angel Olsen skall dock inte belastas för otillräcklig matplånbok. Med en färsk Roskildespelning i minnet – en riktigt bra tillställning – var förväntningarna höga. För egen del är Olsen en ny akt som upptäcktes i just en paus under Roskildefestivalen. Inledningsvis är det också riktigt trevligt med betoning på medföljande husbands gemensamma folkrockssoveraller. Olsen själv har en härligt skön inställning till publiken och allra roligast blir det i låtar som ”Shut Up Kiss Me” och ”High & Wild”. Det tänder dock aldrig till på samma sätt som under Roskilde. Möjligtvis förtar den tidiga slot:en en del av nöjet och när praktikanten börjar yla om att hen vill stå långt fram på The Shins är det bara att trava bort mot Flamingoscenen istället. Angel Olsen är dock värd ett par chanser till och för den med intresse för amerikansk folkindie så kan det rekommenderas. Skön attityd är dessutom en kanonbonus.

The Shins däremot motsvarar mycket högt uppställda förväntningar. Från att ha blivit medlurad på en spelning runt 2005 har det letats febrilt efter Shins-spelningar i konsertkalendern genom åren varav årets WOW-spelning blir den fjärde i ordningen. När introlåten dessutom faller ut som ”Caring is Creeping” lyfter sig behåringen ett par decimeter runt hela kroppen trots den inbillade tropiska hettan i Slottsskogen (det råder delade meningar om detta men värmen räckte till ett par brända näsor i publiken). James Mercers röst fungerar fantastiskt bra live men det är kollektivet The Shins som levererar en såväl visuellt som låtmässigt finfin föreställning. Det brukar sällan vara kul att se sina favoritband i full dagsbelysning men vem bryr sig när det under den första halvan av spelningen radas upp låtar som ”Australia”, Mine’s Not a High Horse”, ”Gone for Good” samt den personliga allsångsfavoriten ”Saint Simon”. Känslan som uppstår räcker t.o.m. till för att dölja obehaget av snubben bredvid mig som sjunger varje textrad helt fel till ”Phantom Limb”. Inget kan rubba en riktigt trevlig upplevelse denna eftermiddag.  Tack, tack och tack!

Den tre timmar långa paus som väntar mellan The Shins och Pixies spenderas med ett försök att husera i finölsområdet men ”schysta” 94 riksdaler för en pilsner som under normala förhållanden skulle kosta hälften leder oss istället till DJ-scenen Dungen som i år inte riktigt håller samma kvalitet som tidigare, därav ett kortare stopp. Istället spenderas väntan i ett överfullt ölområde nära Azalea-scenen och precis när trötthetsnerven sätter in intar Pixies scenen. Det är svårt att inte gilla Pixies. Estetiskt är det snyggt, det luktar indierock bara av att se bandet med undantag för Black Francis som gått direkt från tv-soffan och ett par timmars fluktande på friidrotts-VM och upp på scenen i sliten svart t-shirt (man skall ha krav på bandens estetik numer). Francis kommer dock undan efter ylande inledningar i form av ”Gauge Away” och ”Something Against You”. Det är också här som det hipster-känslan blir uppenbar då folk i ölområdet i bästa fall har hört superhiten ”Where is My Mind?” som börjar hostas fram mellan rödvinsglasen när låturvalet inte faller i smaken. Det är vid sådana tillfällen man hoppas att ljudteknikern kunnat skruva fram några extra decibel. Förvisso dyker ovanstående hit upp som näst sista nummer men då har det också hunnit rasa in andra trevliga låtval som ”Monkey Gone to Heaven” och ”Debaser”. Intrycket förstärks också av att dag övergår till skymning samt Francis genomträngande gafflande från scen. När jag dessutom ser en gammal barndomspolare på storbildsskärmarna med en glädje som påminner om min tolvåriga brorsdotter på en One Direction-spelning så förstår jag hur mycket Pixies fortfarande betyder. Fortsätt ett par år till, snälla?

För egen del låter jag resten av kvällen vara. Frank Ocean lockar inte alls – vad är det för speciellt med r’nb/hiphop, förklara gärna. Istället spanas Stay Out West-möjligherna in – klubbspelningarna – och beslutet faller på Bananpiren som snabbt nås med taxi då det där med kollektivtrafik inte faller entouraget i smaken. Väl på Bananpiren verkar dock musiksinnet försvunnit helt och resten av kvällen spenderas med bordsfotboll och medföljande slagsmålsstämning då praktikanten dels är en osedvanligt dålig och surmulen förlorare (och förlorade ofta gjorde hen), dels spenderat en hundring på en vegansk pizzabit i Gorbys-storlek. Just aktivitetsmöjligheterna på Bananpiren – nya för i år? – skapar en riktigt trevlig atmosfär och ger en ”mer än bara musik”-känsla. Förutom foosball-spel finns bordtennisbord samt en basketplan, och folk köar snabbt upp för en kompisgängsomgång i någon av de containrar som inhyser aktiviteterna. Surmulenheten hos enskilda personer kommer att stanna kvar resten av natten och kommer inte släppa förrän efter lunch under dag två, möjligtvis pga återkommande påminnelser av de dåliga vinnarna i sällskapet. Efter en promenadfärd hem till Hisingens Östermalm, Kville, slutar dock första kvällen i sängen redan vid ettsnåret. Way Out West-torsdagen var ett ”gör-trevligt” nöje som till stor del är The Shins, Pixies och foosball-bordens förtjänst.

Skribentens och fotografens stigar skiljde sig en smula åt, därav diskrepansen mellan text och foto. Här är i tur och ordning Säkert!, Slowgold, Angel Olsen, The Shins, Danny Brown, Tove Styrke, Pixies, Marie Davidson, Anne-Marie och Alma.

               

Om skribenten

Jimi Nilsson

Musikindustriforskare, tidigare ljudprånglare i ett antal London-baserade studios samt numera semi-funktionell trummis pga ett otal misslyckade försök att syssla med idrott. Har rötterna inom den elektroniska musikvärlden och dyker alltsomoftast upp i synth-, industrirock-, trip hop-, drum & bass- och electronicakretsar men har ett brett musikhjärta som också omfattar postrock, indierock och en hel del punk. Äger en av Frank Zappas gamla Moog-synthar.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras