Uppvaknanden kan vara bra eller dåliga och Way Out Wests andra dag börjar med en mycket spänd stämning då de heta känslorna från torsdagens foosball-turnering låg som en blöt lovika-vante i filmjölkstallriken och i allra högsta grad hålls levande då frulle-diskussionen kom att handla om vem som vann respektive förlorade flest matcher. Lyckligtvis blir tiden knapp mellan morgonritualen och dagens första spelning pga en extra lång sovmorgon för att mäkta med en riktigt lång dag och natt, och efter praktikantens sövande genomgång av Dixie Klassons förträfflighet styrs därför kosan i hastig takt åter mot Slottsskogen och ännu en finfin göteborgsk sommardag.
Och vilken start det bjussas på!

Jens Lekman har förtjänat sin kredibilitet inom den svenska musikkåren efter ett antal riktigt trevliga album genom åren. Undertecknad minns första spelningen vid Emmabodafestivalen 2003 då en mycket blygsam Lekman skapade magisk stämning inför en hysterisk tonårspublik. Fjorton år senare på Linnéscenen vid Way Out West studsar en oerhört glad Lekman ut inför samma, numera något kantskavda, publik klockan 12.30 och inleder med en stillsam akustisk gitarrhymn innan resten av bandet äntrar scenen till andra låten. Om The Radio Dept. utgjorde en högst tveksam start under torsdagen så är Jens Lekman raka motsatsen. Personligen har det inte framgått hur populär Lekman är i Göteborg men för första gången under festivalen upplever jag ett fantastiskt publikstöd med rejäla primalskrik och applåder mellan låtarna. Och det är live som Lekman skall upplevas. Missförstå inte, det är riktigt trevliga alster på plattorna men de når sin maximala potential på scenen. ”What’s the Perfume That You Wear?”, ”Hotwire the Ferris Wheel”, ”The Opposite of Hallelujah”, ”You Are the Light” samt den gamla Rocky Dennis-dängan ”Black Cab” lyfter albumversionerna till helt andra nivåer och sätter en ribba för dagen som enbart INVSN kommer klara av att höja senare på natten. Det måste tillstås att namnkollen på bandet i övrigt är usel – taskig hörsel i övrigt medför att namnen heller inte uppfattas vid bandpresentationen – men slående är hur attans tajta alla är, och när dessutom en tvådams blåsorkester dyker upp på scenen är bandlistan komplett. Vad hände med blåssektionen som alla indieband flitigt använde under början av 2000-talet? Lekman & co ger mersmak och förhoppningsvis kanske han kan erbjuda ett par klubbspelningar till under året då de senaste Göteborgstillställningarna var utsålda, för detta var inte bara kul, det var riktigt bra!

Pausen fram till Perfume Genius behövdes sannerligen för att smälta intrycket och diskutera varför inte Lekman fått ett större genomslag. Två pilsner och en lakritsstång senare går Perfume Genius på samma scen som Lekman och det är svårt att ställa om. Mike Hadreas är en riktigt skön posör som försöker få igång publiken på samma sätt som Lekman men lyckas inte särskilt bra. Publiken verkar vara sömndrucken och det spelar ingen roll att Hadreas försöker knixa med kroppen i positioner som skulle få det att vattnas i munnen på självaste Malena Ivarsson. Kul att se på dock något ojämnt låtmaterial och efter de tre inledande låtarna, ”Otherside”, ”Just Like Love” och ”Slip Away”, styrs kosan mot Max för att tillfredsställa kistans behov av energi. Och det är också nu som det slår mig hur många fler som huserar i Slottskogen. Köerna till Max beställningsautomater liknar första maj-tåget vid Sergels torg och det är bara att inse att det är lika bra att trycka i sig en vegansk kebabrulle emedan man försöker hitta fram till beställningsautomaten. Eftersom planen är att se Feist finns det dock gott om tid, men dagsbesökare från Linköping pockar på uppmärksamheten och hävdar bestämt att Thee Oh Sees är värda ett besök – ett band som gått mig obemärkt förbi. Det skulle dock ändras omgående. Bandestetiken är fantastisk! Dubbla trummisar får det att vattnas i trumlederna. Det spelar ingen roll att dubbeltrummandet är helt utan funktion och t.o.m. låter uselt mellan varven, energin som utspelar sig på scen är nytt, fräscht och uppmuntrande. Hade det varit en Stay Out West-spelning hade vi garanterat sett crowdsurfare och stagediving-posörer rulla runt i småekivoka vågrörelser men nu snackar vi en publik av konservativ urban bakgrund som inte vill smutsa ner sin nyinköpta WOW-tisha i onödan och på sin höjd sätter snurr på högerfoten, dock utan att riskera att svetta ner sockan. Mot bakgrund av årets line-up bjuder Thee Oh Sees på, i det närmaste, förargelseväckande beteende med sin skräniga garagerock. Riktigt kul men poängen är snarare att det blir just uppfräschande bra pga att WOW i övrigt i stort sett är helt befriat från garage, punk, shoegaze osv. Hade det varit förra året med band som Frank Carter & the Rattlesnakes och Fidlar hade även Thee Oh Sees druknat i floden är liknande band men med årets popsnöres-/radiopopsinriktade bokningar så blir det ett förbannat trevligt avbrott. Redan i pausen efter spelningen så blir det ett besök i mediacentret för att skapa en ny Spotifylista med bl.a. höjdarlåtarna ”The Dream” och ”I Came from the Mountain” från spelningen, och turligt nog verkar de lira i samband med en jobbresa till San Francisco i höst – biljett, check.

Ett 400m-lopp i femminuterstempo senare nås dagens andra planerade huvudakt, Feist. Personligen har det funnits något magiskt över Leslie Feist sedan albumet ”The Reminder” släpptes 2007, där också ett första besök hanns med i samband med efterföljande turné. Samma känsla uppstår som när andra kvinnliga kvalitetsartister såsom PJ Harvey, Florence + the Machine och Bat For Lashes står på scen (eller varför inte Garbage fantastiska sångerska, Shirley Manson) och levererar hitlåt efter hitlåt med en attityd som borde få effekten att självcentrerade snubbar och självutnämnda rockstjärnor såsom Ryan Adams att gå i skola för att överhuvudtaget ha en möjlighet att nå fragment av ovanstående kvinnliga artisters estetik och scenprofessionalism. Feist för allt som oftast en skön dialog med publiken om låtval och tar tillfället i akt att driva med ett överförfriskad fan längst fram som konstant skriker efter ”Let It Die” (vilken också dyker upp i slutet). Hennes inlevelse, attityd och fantastiska röst passar perfekt i eftermiddagssolen till en, till stor del, sittande publik som sippar på insmugglat rödvin. Karisman är överdrivet stark och övriga bandmedlemmar – förvisso viktiga för det musikaliska arrangemanget – förvandlas till statister i periferin. Hitlåtarna radas upp och flera personliga favoriter, bl.a. ”My Moon My Man”, ”I Feel It All” och avslutande singer-songwriterrökaren”Mushaboom”, ger ett högt betyg som dock hade kunnat bli högre om inte rödvinsmaffian på filtarna i gräsmattan nått nivån där det är viktigare att överrösta musiken än att lyssna.

Tämligen irriterad av ”ljudföroreningarna” från filtarna är tanken att batterierna skall laddas om inför INVSN senare på natten och i ”ren och skär” protest mot att hela sällskapet skall se The XX tas stegen i riktning mot The Afghan Whigs för att slippa hype:n. Trots total kunskapsbrist om låtar och bandhistoria blir det återigen en uppfräschande bra spelning. Det räcker egentligen att se på den lilla närvarande publiken för att känna hur nerverna i ett trasigt korsband vill röra benet i tre olika riktningar samtidigt. Det är just dessa möjligheter som uppstår när festivalers lineup:s inte riktigt passar in i den personliga musiklistan – nya band upptäcks och kan läggas till – och det blir ett riktigt trevligt avslut på Way Out Wests fredagskväll innan kroppen förbereds inför INVSN. Turligt nog hinner en Stockholmsbekant hitta ett vattenhål på vägen till Folk och skaka liv i gamla drinkminnen på 90-talets början.

INVSN är enligt mig Sveriges mest underskattade band. Vid de fem tillfällen som hunnits med innan kvällens spelning snackar vi ett publiksnitt á 50 personer och det har för mig varit märkligt att de inte fått ett bredare genomslag. Bara av att ha en av musikvärldens främsta scenpersonligheter bakom micken, Dennis Lyxzén, bör lägga grunden för större publikmassor men av något skäl har det gått allmänheten förbi; lägg dessutom till en av indierockvärldens coolaste och skickligaste gitarrister i Sara Almgren som bör leda till en och annan grammis i slutändan – men icke. Valet att gå över till engelska fr.o.m. albumet ”INVSN” (gavs också ut på svenska) ger också ett bättre intryck. Personligen har jag aldrig förstått viljan att yla fram ord på svenska; det infinner sig en dansbandskänsla varje gång (ok, Solen klarar det men ingen annan). Med nya albumet ”The Beautiful Stories” i handväskan har det rullats runt på en Sverige-turné under sen vår dock utan att passera Göteborg varför det är extra kul. Rädslan över brist på publikstöd försvinner omgående då det knappt går att passera tröskeln in till Folkteatern men efter att ha tjenixat sig förbi den öltrötta pöbeln så skådas scenkanten bara någon meter framför fötterna. Lyxzén dundrar in i sällan skådad form. Förvisso har Lyxzén alltid rullat runt på scenen men här snackar vi Duracellkaninstempo och när han plötsligt hoppar ut från scenen och rusar ut genom publiken är det millimeter från en dansk skalle. Till skillnad från Slottsskogspublikens stela intryck snackar vi upploppsstämning och efter fyra låtar har svetten svetsat fast jeansen i kalsongsryckshöjd. Flertalet låtar kommer från de senaste två skivorna bl.a. utmärkta ”I Dreamt Music”, ”Our Blood”, ”Down in the Shadows” och den fantastiska finalen ”#61”. Det råder högtryck inne på folk och adrenalinkicken efter spelningen räcker till för en långkörarnatt som slutar med att ha somnat med vänsterhanden i en hel special på Sibylla på Järntorget.

Väl hemma med första morgonvagnen konstateras det att INVSN blir årets WOW-spelning med Jens Lekman på en stark andraplats. Fantastisk fredag! Bara att sova några timmar och sedan ladda om inför lördagens cava-baluns så som sig bör en WOW-lördag.

Skribentens och fotografens stigar skiljde sig en smula åt, därav diskrepansen mellan text och foto. Här är i tur och ordning Jens Lekman, Jonathan Johansson (med VAZ), Perfume Genius, Sabine Ddumba, Sarah Klang, Vince Staples, MØ, Feist, The XX, Fireside och Death Grips.

              

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras