Det ska sägas direkt, Way Out West är fortfarande Sveriges i särklass bästa festival. Spännande lineup, bra utbud på området med DJ-akter och debatter, bra matutbud, vegetarisk mat osv osv. Det kommer alltid vara flertalet akter som ”måste” ses och man står ändå och diskuterar hur vi ska ta oss till Bananpiren för att hinna se favoritbandet, utan att samtidigt missa för mycket av det i skogen. Området är väl genomtänkt, med en fantastisk inramning av Slottsskogens lummighet. Det är något vi tar för givet såhär när festivalen hållit på några år, men det borde vi inte. Särskilt när det under de senaste veckorna gått att läsa olika reportage som handlat om Woodstock 99 för att minnas tillbaka 20 år senare, där de i praktiken hyrde ett flygfält utan så mycket som tillstymmelse till gräs eller träd som kyler ner, där arrangören konfiskerade all mat och dryck vid entrén och tog 4 dollar per flaska vatten i betalt. Lägg där till 350 000 kids, nu-metal på scen och brist på toaletter, samt en hetsande Fred Durst på scen, då blir det sådär, minst sagt.

I förväg har den 13de upplagan av Way Out West dock inte varit utan utmaningar. Antalet avhopp måste närma sig någon slags rekord (Cardi B, Broken Social Scene, Snail Mail, Julien Baker osv),vädrethar iförväg sett ut att bli katastrofalt och, i ärlighetens namn, har snacket om lineupen i förväg inte varit odelat positivt. När festivalen tidigare år kunnat stoltsera med allt från Prince till Frank Ocean med flera verkar det varit svårt att få till headliners i år. The Cure är en given headliner, och säkert ett namn som stått högt upp på önskelistan i många år, men utan Cardi B, där Jorja Smith ersatte blev torsdagen ganska tunn. Lördagens headliner Solange släppte en gudomlig skiva 2016 (A Seat at the Table) som både nådde nr 1 på Billboard-listan och fick kritikerna att slå volter av glädje. Årets släpp When I Get Home har inte nått riktigt samma höjder, och hypen är inte riktigt vad den varit.

Det går även tala om avsaknad av akter. Det saknas några rock-akter som kan locka den delen av publiken. Flertalet vänner som brukar åka på festivalen har valt att inte göra det just pga detta. När man tidigare år fått exempelvis Queens of the Stone Age, Eagles of Death Metal eller t.o.m. Motörhead, saknas denna typen av akter i år. Det är tidens gång, det är inte det som dominerar listorna, men för att locka en bredare publik kanske det hade behövts.  

För många är såklart banden inte heller i huvudfokus. Det är lätt att glömma, när en annan kryssar mellan scenerna för att se så många band som möjligt är det många som är nöjda med ett fåtal bra spelningar, passar på att gå upp till Höjden och lyssnar på de föreläsningar och debatter som är där uppe, eller bara hänger. Och där är Way Out West i särklass.

Torsdagen inleddes med riktigt fint väder, alla tidigare prognoser till trots. Och när tyvärr då Julien Baker ställde in sent fick hemmasonen Jens Lekman hoppa in i sista stund. Han gör det med den äran, avsaknad av fullband till trots (han har med sig en trummis och backtracks), och inleder konserten med att tillägna You are the Light till David Berman (Silver Jews, Purple Mountains) som tragiskt avled natten till torsdagen.

Det är lite av en hitkavalkad och det är en bra påminnelse om hur många fantastiska låtar han producerat genom åren. The Opposite of Hallelujah låter fantastisk, likaså när han mot slutet spelar Sipping on the Sweet Nectar. Har man sett några konserter med honom känner man igen mellansnacket vid det här laget, men det gör det inte mindre intressant.

IDLES är en av de akter som sticker ut lite i programmet, märkligt nog. Stökig punk/indie rock är sås och potatis på brittiska och tyska festivaler, men inte på Way Out West. På förhand undrar jag hur mötet mellan publiken och detta ska se ut, men det tar tre takter innan det är kaos framför scenen. Gitarristerna finns lika mycket i publiken som på scenen och när många hiphop-akter numera hetsar och dirigerar till moshpits sker det här spontant och en stor del av denna del av publiken kan varenda textrad. En snubbe kommer ut ur publiken med blodet forsande från näsan och vi hinns knappt kommentera det förrän han återvänder med en halv toapappersrulle i snoken. Jävla hjälte.

IDLES är politiska, och rör sig runt ämnen som rasism och nationalism, vilket kanske är allra tydligast i Danny Nedelko, som handlar om deras Ukrainska vän och tackar publiken för att de känner sig säkra att uttrycka sig. Det är en riktigt bra spelning, och man fattar varför distade gitarrer gör sig bra på en festivalscen. Och spontanallsången av Bon Jovis Living on a Prayer var kanske ändå finaste stunden på hela dagen.

Vi ser några låtar på drottningen av svensk hiphop, Silvana Imam¸ där spelningen inleds med Nenene tillsammans med Jelassi. Det är en avskalad scen vi ser, med en ensam Imam på scen med två stora bild-skärmar som projicerar väldigt snygga videosekvenser blandat med låtarnas texter. Det är i sin enkelhet effektfullt.

Dev Hynes projekt Blood Orange har en lång karriär bakom sig, både som producent och som Lightspeed Champion, men det var främst med 2013 års Cupid Deluxe som han nådde ut till de riktigt stora massorna, särskilt med hitten You´re Not Good Enough. Till Way Out West har han med sig ett skickligt liveband och det är stundtals riktigt bra, men det blir långrandigt. Stora partier blir väl jazziga, där Hynes vid vissa tillfällen ska visa upp sina skills. Han är grym, men det vet vi redan, och därför känns det överflödigt. Senaste skivan har kanske inte heller riktigt de starka singlarna som från Cupid Deluxe, eller Freetown Sounds finfina singel Best to You, som låter svinbra, men då spelningen består av övervägande låtar från senaste skivan lyfter det inte riktigt. Det är dock väldigt snygga visuals, där filmer på en gammal intervju med Outkast varvas med klipp där dudes kör på bakhjulet med cross-hojar och fyrhjulingar. Oklart. Sjukt oklart.

Vi hinner se några minuter sprakande scenshow med Zara Larsson och hinner förundras över den cross-over av genres och publik som festivalen jobbar med. För vi har slagits av att det är, för det första lite tunnare med folk på området jämfört med tidigare år, samt att det är en större andel yngre i publiken. Det är säkert ett väldigt bra drag för att försöka föryngra och locka kidsen till festival, och då är bokningar som Larsson vettiga, men samtidigt finns en risk att den gamla publiken tappas på vägen. Här har arrangören Luger lite att fundera på till kommande år, hur den balansen ska se ut.

Vi passerar även förbi och hinner se avslutningen på Neneh Cherrys spelning, och får bland annat Youssou N’Dour-samarbetet 7 Seconds och, såklart, en fantastisk avslutning i en utdragen Buffalo Stance. Det är ändå en låt som kanske skulle vara svår att köra 30 år efter släppet, som bygger på någon slags ungdomlig nerv, men med denna tillbakalutade version blir det riktigt bra.

James Blake gör sedan en riktigt bra spelning. Det är en konsert som kräver visst tålamod och koncentration, särskilt vid en tidpunkt på kvällen där det för 20 år sen skulle stått ett bredbent rockband på scenen. Men den kompromisslösa, trevande musiken letar sig sakta men säkert in och rycker med en. Setlisten bygger till stor del på senaste släppet, den riktiga fina Assume Form, där Andre 3000-samarbetet Where´s The Catch och Mile High låter fantastiskt bra. Samtidigt, det är svårt att finta bort att Feist-covern Limit To Your Love och Retrograde är otroligt starka och de som funkar bäst.

Det är dock tydligt under James Blake-spelningen att det saknades ett riktigt dragplåster för kvällen. Antalet personer som lämnar skogen redan för klockan 22 var ovanligt många, på väg till Bananpiren eller någon annanstans, men tydligt var att Jorja Smith inte drog folk som ett ”vanligt” dragplåster på festivalen.

Jag gör samma sak, och tar mig ner till Pustervik för att se Stella Donnelly och Soccer Mommy. Det har gått ganska snabbt för Donnelly, då hon så sent som 2017 släppte debut-EPn och i år kom debut-LPn Beware of the Dogs, som fått fina recensioner. På skiva är det ganska avskalat, men på scenen har hon med sig fullband, vilket lyfter spelningen. Hon ger ett väldigt peppigt och charmigt intryck, med underhållande mellansnack. Hon tillägnar låten U Owe Me (innehållandes textraden You’re jerking off to the CCTV) till sin gamla chef och nerven ligger i den skenbart glada musiken, där texterna är just mörka och utlämnande. Boys Will Be Boys blir väldigt effektfullt och gripande, där Donnelly pratar om sexuella övergrepp och hur offret blir ifrågasatt. Det är i denna kontrast som det blir riktigt starkt.

Soccer Mommy gör sedan, enligt mig, torsdagens bästa spelning. Hennes fjolårsskiva Clean var en av årets bästa skivor och det är från den vi får flest låtar. Hon har gått från en sovrumsproduktion till ett fullskaligt band, men i sin framtoning är hon fortfarande på en härligt avslappnad nivå. När hon kommer ut på scen med håret uppsatt på sidorna med en för stor t-shirt, farmors-kjol och tofflor faller alla bitar på plats.

Det avskalade på skiva byts ut mot en mer klassisk indie rock-sound, vilket enbart är positivt. Your Dog låter fantastisk och i avslutande Scorpio Rising kommer hennes fantastiska melodikänsla tydligt fram. Det är ett av favoritspåren på skiva, men live var det något in i hästväg. Publiken på det överfulla, i alla bemärkelser, Pustervik är knäpptyst, vilket säger en hel del. Riktigt jävla bra.   

Skribentens och fotografens stigar skiljde sig en smula åt, därav viss diskrepansen mellan text och foto. Här är i tur och ordning Jens Lekman, IDLES, Internet Friends., Silvana Imam, Blood Orange, Neneh Cherry, Spiritualized, James Blake, Soccer Mommy, IDER och Stella Donnelly