Så var det dags för den artonde upplagan av Way Out West. Sedan pandemiåren har festivalen fått ett ordentligt lyft och de senaste åren har de sålt slut helt och hållet, vilket inte givet var fallet under 10-talet. Då var det till och med några upplagor där det kändes glest i publiken, så man får verkligen säga att arrangören Luger lyckats lyfta festivalen till högre nivåer.
Vad de också lyckats med är att locka yngre förmågor till festivalen. Från början var det en tillställning främst för indie-publiken, även om hip hop-inslagen funnits ända sedan början. Men från att man under många år kände sig som bland de yngre i publiken, där medianåldern i praktiken blev nästan ett år högre för varje år som går. Numera är det en stor blandning åldrar på området, större än tidigare, och i år var det tydligt första dagen att Zara Larsson lockade många yngre besökare men även en större blandning yngre i sig.
Under några år har trenden mot mer hip hop tydlig, men liten förändring gått att se på Way Out West. De senaste upplagorna, liksom i år, har mer fokus mot mer traditionell indie, elektroniskt och annat, men i år är det ytterst få. The Cure, The XX, Gorillaz, Nick Cave, Lorde, Moby och nämnda Zara Larsson är högst upp i lineupen, men få väldigt högst upp. Avsaknaden av större svenska affischnamn i genren är iaf påtaglig.
Infrastrukturkollen
Från och med i år inför jag en ny fantastisk del av dagsrapporterna. Jag brukar väva in mina knivskarpa spaningar om infrastrukturen, men för de intresserade läsare som vill cut to the good part tydliggör jag detta. Det är en del av min förändring i infrastrukturen. Och det är en bra sådan.
Inför årets upplaga var det mycket prat om en sak. Och för att typ travestera Albert Svanberg från VM-krönikan 1994 inför matchen mot Saudiarabien: färd söderut, mot Göteborg och 18e upplagan av Wow, och ett enda samtalsämne: trängseln. För värmen gnäller vi inte på. Jag vet inte vad motsvarigheten till 80 liter vatten är dock (den, enligt Svanberg, otroliga mängden vatten som gick åt på första träningen), men det kan inte vara öl med tanke på att den kostar 89 kr för en 33 cl burk Norrlands. 89 spänn (ska helst läsas på småländska och i nästan falsett).
Att festivalen lockar så mycket mer folk är roligt, men det har gjort området otroligt mycket trängre och svårt att röra sig. Förut gick det ta sig mellan scenerna för att se delar av spelningar, men det är nästan inte möjligt. En förbättring är dock att ha flyttat matvagnarna från vägen mellan Linné och de större scenerna så det går att ta sig förbi.
Ett nytt sittområde bakom SJ-scenen vid ingången är ett plus. Men Höjden är lika trång, trots några förbättringar, som vanligt. Mer om det sen.
Det är fortsatt trångt på området, men något bättre, men facit kommer nog under fredagen, när det troligtvis är mer folk i omlopp.
Spelningarna då. Vi hinner upp till höjden för att se några låtar på Irländske Dove Ellis. Det är fin start på dagen, med en finstämd singer songwriter-stil, där sången liksom refrängerna till mycket påminner om Thom Yorke och Radiohead (gissningsvis nämns det i var och varenda recension och beskrivning, men det är svårt att, för att citera Krister Petersson i Palmeutredningen, komma runt det). Den fina låten Pale Song från fjolårets album Blizzard kommer tidigt i spelningen och fungerar oerhört fint uppe på höjden i all sin grönska.
Några låtar på den stadigt i popularitet klättrande David Ritschard hinns med. Det är en relativt stor skara folk, och hans scennärvaro är både stark och intensiv. Ett tight och skickligt kompband backar upp honom och publiken verkar mer än nöjd.
Uppe på Höjden spelade sen svenske Kasino som utan tvekan är på uppgång. Det är otroligt mycket folk och en välproducerad historia. Låten Byter Kanal får mig att tänka på Stefan Anderssons Catch The Moon, det var inte igår.
Lily Allen turnerar på fjolårsskivan West End Girl. Alla vet väl vid det här laget att det är en skilsmässoskiva och showen är helt uppbyggd kring den. Det är ett intressant grepp, att turnera på en show som bygger på enbart en skiva som ”enbart” är ett år gammal, snarare än ett jubileum likt andra band. Showen är lika mycket musikal som konsert, med en ensam Allen på scen med en dekor likt en lägenhet med säng, kylskåp (där hon under showen bland annat plockar fram en jättedildo) och fluffiga mattor.
Risken inför spelningen var lite att det skulle bli segt, men efter några låtar står man och är nästan uppslukad av det hela. Starkast blir det nästan i låten Madeline liksom den grymma Pussy Palace. Det var en av dagens bästa spelningar.
Moby spelade senast i Sverige 2009 och jag har aldrig lyckats se honom tidigare. Till festivalen kommer han med ett stort band, med bassist, trummis och en rad körsångerskor som får en framträdande roll i showen. Moby rör sig energiskt över scenen och blandar mellan att spela gitarr, congas och synthar och mellansnacken är inövade men sympatiska. Bodyrock inleder och konserten består av stora delar från Play, med höjdpunkten i Porcelain. Kanske den bästa stunden på hela dagen.
The XX avslutar dagen i skogen. De var senast här 2017 och jag lyckades se dem i våra på Primavera. Det är verkligen en snorsnygg show vilket passar bra i mörkret. Det pågår en liten debatt i skrivande stund kring huruvida Zara Larsson borde avslutat i skogen, men personligen tycker jag att The XX passar bäst i just mörkret med sin estetik och ljudmatta, men visst, det är inte mycket till fest.
Say Something Loving kommer som andralåt, och det är så sjukt bra. Att ljudet blivit generellt otroligt mycket bättre på festivaler det senaste decenniet är verkligen till deras fördel, det är knastigt, kristallklart (Crystalised?) ljud. Medlemmarna kör mitt under spelningen varsin låt, där Jamie XXs Loud Places är en av höjdpunkterna.
Liksom många andra lämnar vi dock spelningen för att hinna ner till stan. Målet för kvällen är Folkteatern för att se Freak Slug. Vi hinner se danska GB göra en sympatisk spelning. Han frågar publiken om de sett The XX och ingen, verkligen INGEN, svarar att de gjort det. Vet inte vad det säger om någonting alls. Men något. NÅGOT är det.
Brittiska Freak Slug påminner en del om en av mina favoriter Soccer Mommy. Det låter dock mer lo-fi på skiva än live, men den skramliga nerven höjer spelningen. En väldigt bra avslutning på dagen.