Fredagen på Way Out West innehöll några godbitar men upplevdes inte som en av de starkaste utifrån mina preferenser. Lördagen såg, på pappret, klart bättre ut, men kan man inte ge sig fan på att man ska vakna till regn och åska? Att det inte ska kunna vara tre månader av stekande sol utan att det ska börja regna efter? Orimligt.

Festivalen har genom åren utvecklat programmet rejält genom expansionen med elektroscenen Dungen och de senaste åren med Höjden, där det blandas mer intima spelningar med panelsamtal. I år hade antalet spelningar minskat, men fortfarande fanns det intressanta programpunkter. Det ska dock sägas att jag inte är ett fan av panelsamtal på festival. För det första bygger det upp en jävla stress när jag hör musiken i bakgrunden och det gör det helt enkelt svårt att fokusera. Ett annat problem är att min upplevelse är att det mest blir en missa gillande nickande. De ”debatter” som sätts upp blir sällan särskilt polariserande, snarare håller alla egentligen med varandra.

Men i år hade de åtminstone lyckats med en stor programpunkt genom bokningen av visselblåsaren Chelsea Manning. Vi missade samtalet på Roskilde pga billig öl, men nu passade vi på att lyssna. Den eminente Björn af Kleen höll i ett intressant samtal som täckte in Mannings tidigare DJ-aspirationer till hur livet efter frisläppandet 2017 varit. En intressant pratstund med en viktig person, men att höra musiken i bakgrunden gjorde det något svårt att fokusera, men det beror säkert på att jag har ett attention span som en hundvalp.

Vi väljer att efter en stund se några låtar på Kamasi Washington istället, men där vi tyvärr enbart hörde finfina Truth på avstånd under Manning-samtalet. Washington har en intressant karriär då denne slagit utanför jazz-kretsarna, detta efter spelningar med Snoop, Lauren Hill och medverkande på Kendrick Lamars To Pimp A Butterfly. Washingtons gränsöverskridande jazz är intressant, men ganska signifikativt för de senaste årens indie-kretsar. Sökandet efter nästa grej gör att genregränser korsas, ungefär som när Pitchfork och andra indie-kids började gilla metal för några år sen. Vi vet alla hur det slutade under Watains spelning i Brooklyn (hint: hipsters som inte visste vad som väntade).

Spelningen med Washington slutade inte i misär dock, men med ett och annat solo. Det är otroligt skickligt band, som sig bör, men då är det brukligt att de får showa loss lite. Kompisen jag ser spelningen tillsammans med går igång på en oförklarlig rant av sällan skådat slag när vi får ett ståbas-solo: ”varenda jävla jazz-spelning ska dom köra ett jävla ståbas-solo! Fattar dom inte att det suger!”. Ranten pågick en stund, tills bassisten tog fram en stråke och spelade, då ranten slutade i ett glädjevrål. Helt obegripligt. ”En emotionell berg-och-dalbana!” sammanfattade han de sista två minuterna. Jag kan bara hålla med. Att avkoda vad som exakt hände här kräver betydligt mer utrymme och större jazz-kunskaper, men konstigt var det.

Efter detta följer några låtar med Sigrid som dock följs på avstånd, men habil popmusik bjuds innan en av festivalens segaste krockar för egen del följer, där Little Jinder och Dirty Projectors spelar samtidigt. Jinder är fortfarande en av våra mest intressanta svenska akter och det är välförtjänt att få spela på största scenen på lördagseftermiddagen. Med sig har hon fullt band med två körsångerskor och förutom att bjuda på några av de bästa poplåtarna just nu har hon det mest avväpnande mellansnack man kan tänka sig. De som följer henne på instagram vet att filter (hehe, see what I did there va?) inte riktigt är hennes grej och hon är i princip likadan på scen (när det strular med en för kort mikrofonsladd lyckas hon helt självklart kommentera att det ”är töntigt med trådlös mick”). Det är en av de bättre spelningar jag sett henne, där vi bland annat bjuds på Vem har cigg?, Vita Bergens klockor och Lykke Li-samarbetet Hålla handen tidigt (tyvärr utan medverkande från Lykke Li som ska spela senare på festivalen). Det är med bittra steg jag lämnar efter halva spelningen, vilket gör att jag bland annat missar Random folk och Super 8. Och en ny låt. Fan.

Jag skulle varit kvar. Det kände jag ganska snart under Dirty Projectors-spelningen. Indie är inte så kul ibland ändå. Jag hinner i alla fall höra That’s a Lifestyle och den är ju bra.

 

Fleet Foxes följer direkt efter och det känns som att det är 2010 all over again, och där börjar kriget med mig själv (see what I did there då?!). Jag är ju indieröv i grund och botten och kan ibland sakna tiden runt 2008-2010 när det dök upp så sjukt många bra band, alla boendes i Brooklyn. Jag minns mitt första Way Out West, 2008, när Fleet Foxes gjorde sin första (?) Sverigespelning. De var fullständigt sönderhypeade, med all rätt, och spelade inför ett hänfört Linnétält. Det var otroligt starkt och de som var där känner nog fortfarande att det var en av de bättre spelningarna någonsin. Men sen dess har det hänt något och behovet av att se dem live är inte längre så stort för egen del. De gör dock en, såklart, riktigt stabil spelning under årets upplaga och White Winter Hymnal, Blue Ridge Mountains och avslutande Helpnessless Blues är såklart snorbra. Så kan det vara.

Eftermiddagen och kvällen är verkligen fullspäckad, även om regnet sänker stämningen något. Lykke Li spelar sen på en av festivalens bästa tider, klockan 20 på största scenen. Det är bara andra gången jag ser henne, förra gången var som avslutande akt på Popaganda 2011. Den gången tyckte inte jag att hon nådde fram, det var något som saknades som var svårt att sätta fingret på. Kanske hade inte uttrycket fallit på plats till 100 % procent än, kanske var det bara en dålig dag, kanske var det bara jag. Men med två briljanta skivor sen dess har hon öppnat upp för ett sound som är mer avskalat och har närmare till misär och heartbreak, och redan under spelningens inledande No Rest For The Wicked förstår vi att det här kommer bli riktigt, riktigt bra. Hennes uttryck är stenhårt och mjukt på samma gång och bandet låter magiskt bra. Det är också talande att vi under spelningen bara får en låt från den skiva som blev hennes genombrott, Pitchfork-älsklingen Wounded Rhymes från 2011, men det är självklart att I Follow Rivers ska spelas, men hon har gått vidare i karriären till något större och bättre.

Thåström spelar därefter, med en Nine Inch Nails-inspirerad ljusshow som är ruskigt snygg och bra, och som tur är får han spela just i mörker till skillnad från spelningen på Haven-festival i Köpenhamn dagen före. Av olika skäl kan jag inte se hela spelningen, men Imperiet-låten Jag är en idiot låter sanslöst bra precis som FanFanFan. Gamlingarna runt mig är mer än nöjda, och då är jag nöjd.

Kvällens höjdpunkt för många och även mig är utan tvekan Arcade Fire. Det är dock med viss tveksamhet jag går dit, det är trots en något svagare skiva de nu turnerat på i över ett år, och eftersom jag har som vana att inte kolla setlists i förväg vet jag inte helt vad som väntar. Skivan är trots allt det första bakslaget, om man nu kan kalla det så, i karriären och troligtvis har de fått dra ner på antalet låtar som spelas från skivan successivt. Jag lyckades inte se dem live första gången förrän 2011, turnerandes på den makalöst bra The Suburbs och vid en tidpunkt de inte släppt ifrån sig en enda dålig låt. Typ. Det är fortfarande en av mina bästa konsertupplevelser.

Nog om detta, alla farhågor flyger ut genom fönstret redan under inledande Everything Now, den ABBA-klingande förstasingeln från senaste skivan. Regnet verkligen öser ner och scenarbetarna jobbar hårt med att skydda och flytta om synthar och förstärkare, men ingen i publiken bryr sig. Det är sanslöst förlösande känsla.

Det ska dock sägas att det är förvånansvärt få på plats, huruvida det är regnet som gjort sitt eller att intresset faktiskt är lågt låter vi vara osagt, men avslutande akter har de senaste åren i princip fyllt området. Men de som är kvar bjuds både på en ruskigt bra spelning med tillhörande ljusshow. Det är även imponerande att studera setlists i efterhand och inse att även om givna kort är återkommande så har den förändrats relativt mycket mellan spelningarna. Många band kör i princip samma set under turnéerna, mycket på grund av hur mycket produktionerna vuxit de senaste åren, men Arcade Fire har spelar över 50 olika låtar under 2018. Imponerande, men ett bra sätt att bibehålla nerven i spelningarna.

Pulsen går ner något efter de inledande låtarna, där senaste släppets Electric Blue och Put Your Money on Me spelas, men mittenpartiet är sanslöst bra. Trippeln med The Suburbs (som tillägnas David Bowie), Ready to Start och Sprawl II (Mountains Beyond Mountains) gjorde min festival. Finfina Afterlife får fart på publiken på ett sätt jag knappt sett under hela helgen och volymen på publikens vrål av raden ”I´ve gotta know” vet knappt några gränser. Avslutande Wake Up är såklart lika magnifik som alltid, men då väljer jag ändå att styra kosan mot Bananpiren.

Väl på Bananpiren hinner jag se några låtar av uppkomlingarna i Dead Vibrations och även Hurula, men för min del var höjdpunkten Brighton-bandet Dream Wife. De har släppt en av årets absolut bästa skivor och som alltid med brittiska akter som når nånvart är det precis så bra som man hoppas, trots enbart en fullängdare i ryggen. Sångerskan Rakel Mjöll kommer ut med ett lika självsäkert som självklart uttryck och tar scenen på ett sätt som få klarar ens efter en 20 år lång karriär. Hon vandrar över scenen och stannar upp och tittar ut i publiken, kör en pose och går vidare till nästa pose. Hey Heartbreaker inleder och de skapar ett imponerande sound med bara trummor, bas och gitarr och även ljudet är för första gången bra från start vid denna scen. Fire, min personliga favorit, kommer som tredje låt, och lagom till detta har folk börjat hitta hit från Hurula-spelningen. Under de kommande låtarna upplevs en fullständigt hoppande och galen publik, på ett sätt som man inte ofta ser längre, särskilt inte på Way Out West.

Mjöll håller ett feministiskt brandtal före Somebody, som innehåller textraderna ”I am not my body, I am somebody”, men får förvånansvärt svagt gensvar. Möjligtvis beror det på fyllenivån klockan 2 på Bananpiren, för allas bästa väljer vi att tolka det så. Avslutande Let´s Make Out är satans bra och det blir en bra avslutning på festivalen. Denna kväll är det inte heller lika dimmigt på vägen hem, vilket var skönt.


Foto: Martin Wilson

Om skribenten

Dick Magnusson

Energiforskare med förflutet som bandbokare i Klubb Din Mamma och (troligtvis/tyvärr?) ägare av Sveriges största Placebo-skivsamling.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras