När jag åkte, en dag försenad än önskat, till Göteborg insåg jag att det var min tionde gång, denna tolfte upplaga. När festivalen dök upp 2007 kändes det som något helt främmande och annorlunda jämfört med festivaler som jag tänkte på dem då, och det känns samtidigt som en annan tid, eller en ny tid, för svenska festivaler. Ändå är det lite lätt att glömma att gamla Hultsfred och Arvika löpte parallellt med Way Out West ytterligare några år, fram till konkurserna, men det känns som två helt olika eror.

Way Out West har i sig genomgått några förändringar, eller då eror, genom åren. Från två dagar till tre, till att enbart servera vegetarisk kost och från utspridda klubbspelningar till mer fokus på Bananpiren med tre-fyra scener samlade på en plats, för att nämna några. Det som dock har hänt, vilket flera redan skrivit om, är sponsorernas allt mer framträdande roll på festivalen. Det är förmodligen också det som gör att Way Out West verkar vara en lönsam och hållbar festival för arrangören Luger. När andra går på knäna tyder det mesta på att ekonomin är stark och troligtvis är det ett måste att arbeta aktivt med branding och annat market-språk för att kunna konkurrera om att få dit minst tre stora internationella dragplåster. En svag krona och en blomstrande (eller stagnerande och mättad?) amerikansk festivalmarknad är ytterligare konkurrensfaktorer.

Men, det går inte att komma ifrån och det börjar bli mättat även med sponsorer. Det går inte gå många meter på festivalen utan att få en logga framför sig. Hur mycket tål vi? Det går att föra resonemanget fram och tillbaka flera varv, i termer av vad som behövs idag och biljettpriser, men oavsett är det utveckling som pågått några år och allt fler börjar ifrågasätta.

Det som även blivit tydligt är att programmet på Stay Out West förändrats. Tidigare har man varje år kunnat plocka in stor mängd internationella akter som är som klippt och skurna för klubbspelningar. Spännande, intressanta och på gång. Detta har även förändrats till att bli mer fokus på svenska akter, främst liggandes på egna bolaget eller inom koncernen (Live Nation äger sen några år tillbaka Luger). Säkert en smart lösning även det, men för egen del har just Stay Out West-programmet varit mer spännande tidigare år. Men med det sagt så fanns det guldkorn även denna upplaga.

Så, nog om bakgrund och ointressanta funderingar. Uppenbarligen funkar det eftersom det officiella pressmeddelandet gjorde gällande att det var ungefär lika mycket folk över tre dagar som de sista två åren (100,000 över tre dagar).

Jag ramlar in, stressad och jävlig, runt 8-snåret, alldeles för sent för att se M.I.A., trodde jag. Det visade sig att hon var försenad, något mycket ovanligt på festivaler numera. Jag minns de första åren på Hultsfred när INGEN startade i tid på de större scenerna, men tightare scheman och helt enkelt bättre disciplin har ändrat det. Men denna gång är allt förlåtet, då hann jag ändå se hela spelningen.

Det som man blev påmind om är hur mycket tid på denna festival som går åt att kommunicera digitalt med folk enligt följande upplägg:

  • ”var är du???”
  • ”köper öl. Du då?”
  • ”Ok, men var???”
  • ”Stora ölområdet. Under trädet. Du då?”
  • ”Mitt i, framför Arcade Fire” osv osv osv

Helvete vad det kan vara segt. Men, ni som minns tidigare år kommer säkert ihåg frustrationen över att mobilnätet alltid krånglade. Det funkade fint i år (kanske redan förra året, man minns bara när infrastruktur inte funkar), men om det är Way Out West som sett till att nätet förstärks eller teleoperatören låter vi vara osagt.

Hursom, efter att då försökt hitta folk parallellt med spelningen går det att konstatera att M.I.A. kommer med festen. När hon spelade samtidigt som Belle and Sebastian på Bråvalla för några år sen ifrågasatte en kompis mitt val att se den senare med att säga: ”Well, jag väljer festen…”. Jag ångrade mitt val.

Spelningen är en fullständig urladdning och hits som Bad Girls, Borders och, såklart, Paper Planes låter sinnessjukt bra. Möjligtvis var hennes spelning 2010 ännu bättre, då hon fullständigt körde över hela festivalen som avslutande akt. Men med några ytterligare skivor och hits i ryggen blir spelningen å andra sidan kanske vassare rent låtmässigt, men inga bengaliska eldar denna gång. Det är synd. Men M.I.A. kommer alltid, var hon än är, vara på pallen över coolast på festivalen.

Fever Ray spelar efter M.I.A. och efter att ha sett henne på Primavera valde jag att inte se hela spelningen. Men hennes show är sagolikt intressant och vrickad, precis som musiken. Stökig elektronisk musik ackompanjerad av dansare i bodybuilder-dräkter liksom, varför inte? Det finns verkligen enbart en handfull artister som är lika mycket kompromisslösa konstnärer som Karin Dreijer. Två jag kommer att tänka på omgående är Björk och PJ Harvey, även de personer som alltid låter konsten gå först. I senaste säsongen av Jerry Seinfelds serie ”Comedians in cars getting coffee” intervjuar Seinfeld bland annat Dave Chappelle som menade att han alltid måste låta idén leda processen, inte kravet att skapa något. Det är den känslan man får med Fever Ray och övriga ovan nämnda, det är tydliga koncept för att det säger henne något och det makes sense.

 

Efter Fever Ray gör jag årets miss. En krock som inte fick hända uppstod, i att Kendrick Lamar spelade samtidigt som Popsicle. Jag kunde aldrig se sistnämnda när det begav sig förra gången, men Lamar hade jag ändå sett ett antal gånger tidigare, dock inte på denna turnén. Så, vad gör man? Fastnar i diskussioner och missar hela skiten. Typ. Jag hinner se tre låtar på Popsicle, och får bland annat höra en finfin Sunkissed men då bestämmer vi oss för att gå till Lamar istället. Well, vi hinner iaf se extranumret i form av en av årets bästa låtar All the stars, dock utan SZA på plats. Men satan vad bra det låter. Lamar är ensam på scen, framför en gigantisk videoskärm och spottar ur sig raderna. Well, bara att kamma sig och planka sig till Bananpiren.

Tyvärr var fredagen på Bananpiren relativt svag utifrån mina preferenser. Vi kommer rakt in i Oskar Linnros som fyller den största inomhusscenen på området till max och publiken är lyrisk. I Genom eld lyfter nästan taket, men personligen har aldrig detta varit min tekopp/burkläsk och jag fokuserar på att hitta alkohol istället (don´t get me started on ölpriserna förresten…).

I år hade även Bananpiren utvidgas till att ha en fjärde scen, i form av en elektronisk scen bland containrarna. Utan tvekan ett lyft för området och publiken är relativt månghövdad på Studio Barnhus.

Min sista spelning får bli svenska uppkomlingen Snoh Aalegra, som med sin r’n’b spås en lovande framtid. Jag hade inte koll alls innan, men det var en positiv överraskning av en självsäker Aalegra, som redan gjort sig en större internationell karriär än vad hon gjort avtryck i Sverige. Tyvärr är ljudet inte alls vad det borde mer än halva spelningen och hennes sång försvinner stundtals, men det låter bra när det funkar och förhoppningsvis får vi se mer av henne, hon är som skapt för en de större scenerna.

Slutet av kvällen är lite mer oklart, så bättre sätta att punkt här va.


Foto: Martin Wilson

Om skribenten

Dick Magnusson

Energiforskare med förflutet som bandbokare i Klubb Din Mamma och (troligtvis/tyvärr?) ägare av Sveriges största Placebo-skivsamling.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras