Mycket fokus på fredagen var på Nick Cave och The Cure senare under dagen, men det bjöds på betydligt fler saker än så. Men jag går direkt till det nya bejublade segmentet:
Infrastrukturkollen
Under Joel Almes spelning var det så varmt på scenen att de fick lägga på värmeavstötande filtar över mixerbord och kameror. Det var iaf nytt för mig. Men lär bli mer sånt i detta allt varmare klimat. Eh. Alltid något. Någon form av spaning?
Det är mycket folk på området. Men bortsett från Höjden tycker jag det flyter på lite bättre i år än tidigare. Små justeringar verkar gjort skillnad.
Öl och mat är orimligt dyrt. Helt otroligt. Eller vad sägs om gröt för 155 kronor?
Musiken då? För nog var det musik.
Vi hinner se några låtar på amerikanska Bonnie Prince Billie. Det är en artist som funnits i bakgrunden för mig under många år, men som jag inte riktigt gett chansen. Det vi hann se var otroligt bra. Genuint och varmt, och en skörhet i sången. Han avslutar med Strange Form of Life och känslan var att, fan, man borde sett hela spelningen. Det gav verkligen mersmak.
Joel Alme får öppna den näst största (eller lika stora?) scenen Azalea till en lite mindre publikskara, men som sakta med säkert växer genom spelningen. Många söker sig till skuggorna på sidorna, där det istället är packat med folk. Det är en fin spelning med stor tyngdpunkt på årets släpp Gullmar Gospel. Uppbackad av bland annat Gustav Ejstes i bandet blir det en väldigt tight spelning. Mycket av mellansnacket handlar om vänner som inte längre är med oss och om olikheter i uppväxten. Det var i sig uppfriskande i denna tidsera. Inför avslutande Snart Skiner Poseidon ursäktar han sig med att han får stryk om han spelar den och stryk om han inte gör det. Det var första gåshudsögonblicket på festivalen.
Hyperhypade Nektar fyller verkligen Linné till bredden. Jag kommer inte nämna det där bandet på K (ska väl vara ett litet sådant egentligen) som alla nämner i samma andetag som Nektar, är redan trött på att det är främsta referensen alla gör, men tycker mig se lika mycket i rakt nedstigande led från Solen. I min värld är det ett gott betyg. De öppnar med en magnifik Faller och fortsätter sen larma på genom hela spelningen. Med ytterligare en skiva i ryggen om något år kommer det bli riktigt stort. Det är också tydligt att det är kidsens band. Det har fyllt på med en ny generation av ynglingar som gillar gitarrer och då blir dessa deras band. Vi som växte upp med bandet på slapp faktiskt ha en generation gnällisar som hela tiden sa till oss att ”det låter som x” (möjligen förutom U2 stundtals). Tror även det är tröttsamt. Helvete.
Blood Orange bjöd på en riktigt bra spelning. Brittiske Dev Hynes har med sig ett otroligt skickligt band, där körsångarna Eva Tolkin och Ian Isiah är nästan lika stora stjärnor som huvudpersonen. De lyfter verkligen spelningen med sin sång, samtidigt som Hynes tar några kliv in i bakgrunden. Samtidigt blir det ibland lite mycket att han ska byta instrument och visa sina skills. Han är otroligt skicklig, inget snack. Och säkerligen är det just därför körsångarna kan vara så starka karaktärer, då kan han lite humble braggigt (så böjer man det va?) glida i bakgrunden och köra. Han har några superhits, och där lyfter spelningen. Champagne Coast, You´re Not Good Enough och såklart Best to You är helt magiska.
Kanske skulle man kunna hävda att The Hives får oförtjänt lite uppmärksamhet. De finns bara där och man tar dem för givet. Kanske. I alla fall jag. Och varje gång jag ser dem påminns jag om hur sjukt bra de är.
Fjolårets The Hives Forever Forever the Hives var en riktigt bra skiva, med favoriter som Paint a Picture och Legalize Living. Tyngdpunkten i spelningen ligger just på den skivan, och även om de inte riktigt har samma tyngd som Hate to Say I Told You So så står de sig väl. Men det roliga är att det fortfarande är garageslamrigt och en nerv på scenen. Trots att de är ett snortight liveband finns det små skavanker här och var, vilket enbart är positivt. Det behöver inte vara polerat till 100% för att det ska vara 100 % bra.
En riktig hot take kommer här. Om ni inte vill vara med om det, titta bort. För nu blir det åka av: Howlin´Pelles har roliga mellansnack. Jodå, jag sa det. Och skäms inte över det.
Men genuint, hans mellansnack är något av det mest träffsäkra vi har på denna jord. Han benämner The Hives som ”Sveriges, kanske Europas, rockband” och varnar för att två dysterkvistar (Nick Cave och The Cure) kommer spela efter och att de kommer vilja försöka få oss i publiken att ”känna komplicerade känslor”. Det vill inte The Hives. Det ska vara raka, enkla känslor.
The Cure spelade senast på Way Out West 2019. Då var det både en efterlängtad bokning, både bland besökare och säkerligen för festivalen, liksom en prestigebokning. 2026 är de tillbaka, och till skillnad från då med en ny skiva, fjolårets Songs of a lost world i ryggen. De lyckades då med konststycket att släppa en skiva som mer eller mindre står sig mot det gamla materialet. Det är otroligt. Öppningsspåret Alone är en minst lika bra öppningslåt på konserterna som Plainsong alltid varit.
Jag hade förmånen att se dem i våras på Primavera, vilket var den första spelningen på sommarens turné. Det som fortsätter imponera är att de justerar setlisten hela tiden. Basen är densamma, men det är alltid några överraskningar och förändringar i stort. På Roskilde spelade de mycket från Disintegration, det gjorde de till exempel vare sig på Primavera eller Way Out West.
Robert Smith hävdade i en intervju att det kommer minst en skiva till men han har också sagt att de lägger ner 2029, 50 år efter debuten. Det är nästan svårt att ta in. Både att det kommer finnas en tid efter The Cure, men att de mer än 45 år in i karriären håller den nivå de gör. På Way Out West bjuds vi på två timmar örongodis. Möjligen har jag sett dem snäppet bättre tidigare. Ljudet blev bitvis lite burkigt, åtminstone i början och peppen infann sig inte förrän senare, åtminstone i min del av stan. Men det är gnäll.
Setlisten är en blandning av gammalt och nytt, där de som extranummer bränner av en hitkavalkad med Lullaby, Friday I´m in Love, Close to Me och såklart avslutningen med Boys Don´t Cry. Det är första gången, såvitt jag vet, som ett band slutade efter 00 och det är väl rimligt att det är just The Cure som får spela till 01. Jag trodde många skulle lämna skogen, och nog blir det glesare, men inte på den nivån jag trodde. Det är en fin blandning människor i publiken, där gamla rävar och unga nyfrälsta möts i en salig blandning.