Fredagen bjöd på alldeles strålande fint väder och en lovande lineup. Här fick man ändå en bättre känsla än på torsdagen över hur mycket folk som verkligen var på plats. Det var ändå fredag, Veronica Maggio och The Cure. Det kändes också som, på förhand, en intressant clash mellan generationerna. Skulle någon av dem som såg på Veronica Maggio, eller till skogen flyttade Yxng Bane, se gubbarna i The Cure? Den som fortsätter läsa får se.

Way Out West har alltid varit en plats för att visa upp sig och därför för tidningar och andra medier att göra trendspaningar. Oftast är fokus på mode eller kändisar. Jag väljer hellre att dela med mig av en annan typ av spaning, eller en stilla undran. Möjligtvis har jag helt missat det tidigare, men när blev ölhållare på mickstativet en grej? Det syntes flera gånger under festivalen, och det kändes extremt ocoolt. Lite överfunktionellt, för visst ska väl våra rockers ha en ölflaska ståendes vid drum-risern? Fattar inte. Det är en annan tid nu.   

Till mitt stora förtret visade inte en av fredagens första akter, Jungle, att de går emot strömmen. Deras (svincoola) körsångerska hade en Ramlösa i sitt ställ och det sänker såklart betyget direkt. Men jag såg britterna i Jungle så sent som i juli, på Roskilde, i Arena-tältet som tar 18000 pers, och det var omöjligt att ens ta sig in i tältet (den mer vassarmbågade gjorde det säkert dock). Det påverkade min upplevelse negativt och jag valde att, sjukt nog, se Bring Me The Horozon istället.

Till Way Out West kommer de med samma sättning, samma show, samma setlist. Det blev tydligt inledningsvis. Det är ganska typiskt för dagens musikklimat, där det sällan ändrad i låtordningen. Där har vi en tydlig kontrast mot de gamla rockrävarna i The Cure och liknande band, där fler låtar finns i rotation och låtar improviseras och görs om. När Jungle drog igång med den finfina Smile kunde nästkommande låtar redan listas ut, men det är väl antingen ett lyxproblem (att ha sett dem tidigare) eller ens eget fel (om man spanat in setlists sen tidigare). 

De gör en habil spelning, helt klart. Det är tight och falsettsången sitter som en smäck. Tom McFarland and Josh Lloyd-Watson, grundarna av bandet och dess motorer, gör det väldigt bra, med 3 extra musiker på scen och två på sång, men avsaknaden av nerv är ett genomgående problem för mig. Samtidigt har alla som är där en bra stund. Det är dans från första till sista raden och The Heat och Casio låter suveränt. De har med sig en stelnackad Jason Schwartzman-kopia på percussion. Det gör mig mycket glad. 

Vi passerar på vägen till amerikanska Mitski svenska americana-artisten Daniel Norgren, som drar festivalens kanske största publik upp till den stunden. Han har en intressant karriär och har sakta men säkert byggt upp en stor och trofast publik. Det låter bra, men Mitski lockar mer.

FOTO: Hilda Arneback

Och tur var det väl att vi gick dit. På skiva låter det väldigt bra, och väldigt mycket indie rock, och det var ungefär ett sådant framträdande jag förväntade mig. Men tji fick vi, det är en scenshow som inte direkt påminner om något annat. Lika mycket performance som konsert, där hon är iklädd svarta cykelbyxor, knäskydd, balettskor och en vit magtröja. Med sig på scen har hon, förutom fyra kompmusiker, ett bord och en stol. Dessa används sedan som rekvisita, antingen genom att ligga på bordet, välta detsamma, köra gymping-moves mot stolen osv. Det är makalöst effektfullt. Låtar som Nobody och Your American Girl låter sjukt bra, där kontrasten mot hennes något släpiga sång men rocksättning och scenspråk blir magnifikt. Hon står helt klart för en av festivalens mest intressanta bästa spelningar.

FOTO: Hilda Arneback

Way Out West har genom åren kunnat stoltsera med att boka flera av de hetaste återföreningarna, såsom Slowdive och Ride. Stereolab har efter ett uppehåll på över 10 år börjat turnera igen 2019, men det är ett av de där banden som, åtminstone för mig alltid funnits där och som man ”borde lyssna in sig på”, men aldrig gjort. Det märks dock i publiken att det var många som väntat länge på att få se dem, lite som när Pavement spelade 2010 (där Malkmus inledde med: Well, you guys in to front know who we are, but for you others; we, were big in the 90´s.). Det är åtminstone en svängig (i brist på bättre ord) tillställning, som inleds med två av deras större hits: Brakhage och French Disco. En behaglig stund, helt klart, men inte så mycket mer.

Under torsdagen fick Yxng Bane av logistiska skäl ställa in sin spelning på Stay Out West och han blev istället flyttad till festivalens näst största scen. Det märks att, den något fåtaliga, publiken är pepp och att han själv inte alls är missnöjd med bytet. Som sig bör startar spelningen med ett intro av hans DJ, i detta fall ett väldigt långt sådant. Fotograf Wilson lyckades sen med konststycket att upptäcka att fotograferna blivit insläppta i fotodiket, springa dit, få Bane i huvudet när han hoppade ner i publiken, bränna av årets bild, lämna diket och sen återvända till oss, allt under samma låt. Så agerar ett sant proffs.

 
Det är en hängiven fanskara som möter honom och väl nere i publiken kommer han nästan inte därifrån. En tjej dansar upp emot honom på ett närmast barnförbjudet sätt (uppfostrad i bibelbältet som jag är ser jag ej med blida ögon på sådant beteende). Det är fest, helt klart.

Veronica Maggio spelade sen på festivalens största scen, inför festivalens största publik (men min känsla var oavsett att det varit mer tidigare år, men vem vet). Det är habil pop i en timme, med en, som alltid, tacksam och publikfriande Maggio. Inför Hela huset uttrycker hon att det kanske vrider upp förväntningarna lite för mycket såhär i Göteborg, och syftar såklart på huruvida hemmasonen Håkan Hellström, skulle dyka upp. Det gjorde han inte, Maggioas teori är att han ”är väl ute och fångar Pokemon”.

Det är en hängiven publik som kan varenda textrad, men Maggio får syn på några rockrävar längst fram och frågar om de väntar på The Cure? Hon ursäktar sig med att det iaf är över snart.

För snart var det ju dags. Seinabo Sey hinner bränna av en bra spelning, men hon får ursäkta, fokus låg nu på att få deppa ner sig ordentligt.

The Cure avslutade Roskilde-festivalen för några veckor sen med en makalöst bra spelning. Det blev inte riktigt den marathon-spelning de utlovat (bara 2,5 timme?! Pyttsan…) men det går inte att tänka en bättre avslutning. Vi får även utgå ifrån att festivalledning i många år sneglat på möjligheterna att boka dem, likt Morrissey och PJ Harvey tidigare år.

Sen hände något jag nästan aldrig varit med om. Seinabo Sey avslutar sin spelning ca 21.50, (The Cure ska börja 22.00) och när alla sen står och väntar och småpratar kommer de bara ut på scen, före utsatt tid. Det är en lite grej, kanske, men säger något om den spelglädje de tidigare uppvisat under turnén. Drar de igång fem minuter tidigt hinner de en låt till, ungefär.

När Plainsong drar igång är det ungefär som att efter ett kallt bad bli insvept i en varm filt, som om man hittat hem. Det blir tydligt att de helt enkelt är betydligt bättre än allt som spelat samma dag, det är klasskillnad. Smith kramar gitarren under inledningslåten och efterföljande Pictures Of You och trånar upp mot himlen, precis så teatralt och magiskt som man hoppas på. Vi får sen en spelning med i princip alla låtar som går att hoppas på. En bas av ca 15 låtar är desamma mellan de flesta spelningarna på turnén, men ett stort antal andra sprängs in och standardlåtarna varieras och stöps om. På Roskilde körde ett långt, uppspeedat intro på From The Edge Of The Deep Green Sea, en av mina favoriter, medan de istället här kör en något långsammare version närmast utan intro.

Majoriteten av spåren kommer monumentala Disintegration, men även med flera spår från The Head on the Door, däribland den något okarakteristiska Push vars distade gitarrer snarare påminner om ett intro av Placebo eller liknande, som alla såklart lyssnat sönder The Cure-skivorna under sina uppväxter. För det går inte komma runt deras betydelse, det finns få band som varit så banbrytande och inflytelserika som The Cure. Nämns de eller Robert Smith som en referens vet alla vad som menas.

I början av extranumren håller en fnittrig Smith ett överraskande långt mellansnack om hur han inte kan någon svenska, trots att han varit här så många gånger. Helt obegripligt, men fullständigt bedårande. Sen blir det, i Smiths egna ord: ”half an hour pop”. Lullaby, The Caterpillar, The Walk osvosv. De som var kvar, för många gick någonstans under From The Edge Of The Deep Green Sea, får en riktig kavalkad och dansar ur skogen. En av de bästa headliner-spelningarna någonsin på Way Out West.    

Det blir tomt inombords efter. Lite som när jag såg Radiohead för första gången på Hultsfred 2003 inte kunde ta in The Streets direkt efter. Men det är väl så det ska vara, men därför blir inte omdömen om danska Iceage (svinbra postpunk), Linn Koch-Emmery (hade Don´t sleep on my luv släppts när ZTV fortfarande fanns hade det varit en dunderhit) eller Yung Lean (i en helt obegriplig utstyrsel, som sig bör) helt relevanta. Men bananpiren var lika bra som alltid. Och inget regn. Det är bra.

Skribentens och fotografens stigar skiljde sig en smula åt, därav viss diskrepansen mellan text och foto. Här är i tur och ordning Jungle, 100 LIVE (Aden x Asme, Jelassi, Z.E, Imenella och Ant Wan), Stereolab, Yxng Bane, Veronica Maggio, Seinabo Sey, The Cure, Ros, Iceage, Linn Koch-Emmery och Yung Lean

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras