Rolling Stones
Friends Arena, Stockholm
2017-10-12

Det är en samling dinosaurier som kliver ut på scenen. Keith Richards, Mick Jagger och company är så fårade av ett liv i rock’n’rollens tjänst att de skulle kunna gå för 170 snarare än de snart 75 de är. Alla dagar i veckan.

Därför är det imponerande att det trots allt känns så vitalt som det gör.

Visst finns tendenser till leenden och aktioner som snarare vittnar om farbröder som mest tycker att det är kul att vara med. Men det är inte för inte som Rolling Stones långt efter karriärens zenit fortfarande kan sälja 55 000 biljetter till en konsert i den svenska huvudstaden. Bandet har åldrats, kanske inte helt och hållet med värdighet, men det finns fortfarande en nerv där som gör det oerhört sevärt.

Fascinationen över att Mick Jagger fortfarande tycks vara som en 20-åring i kroppen, har förbluffande mycket pipa kvar och tar sig an sånginsatsen energiskt som om han vore den där 20-åringen som tagit över hans kropp trumfar över det faktum att Rolling Stones anno 2017 inte är det mest tighta bandet som ställt sig på Stockholms scener. Hitlåtarnas essens överglänser vida det faktum att det skulle kunna handla om gammal nostalgi.

Man hade kunnat tänka sig att de fårade åldermännen hade velat marginalisera sitt ofrånkomliga åldrande. Istället smäller de upp sina fårade trynen på de största videoskärmar nationalarenan har skådat.

Man hade kunnat tänka sig att det borde varit lockande att dölja eventuell trötthet och halvsvajigt framförande i exklusiva effekter, bomber och granater. Istället är en ensam rökmaskin på varsin sida om scenen det enda av effekter som finns att tala om (förutom skärmarna). Det är musiken som talar helt och hållet.

 

Gubbrock. #rollingstones

Ett inlägg delat av Mikael Mjörnberg (@mjornberg)

Och den talar faktiskt. Givna hits som Start Me Up och It”s Only Rock’n’Roll (But I Like It) hade förstås kunnat behandlas med lite mer omsorg. Men å andra sidan glöder öppnande Sympathy for the Devil och Brown Sugar så det räcker och blir över.

Versionen av Paint it Black är övertygande och den avslutande extranummerduon Gimme Shelter och (I Can’t Get No) Satisfaction har en nerv som många band av idag skulle önska att de över huvud taget kom nära.

Rolling Stones sätter inte upp den bästa rockshowen någon i publiken kommer se, men sett ur perspektivet att det är ett gäng 70-plussare som varken borde ha hälsa eller förstånd i behåll är det djupt imponerande. Det är 2017, men det handlar om mer än bara nostalgi.

Det är bara rock’n’roll. Då är åldern bara en siffra.

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Rastlös orddribblare och ohämmad tyckare som i den kärleksfulla jakten på den bästa musiken lämnat spår efter sig i allt från Slavestate till Folkbladet så väl som i rollen som grundare av och chefredaktör för Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras