”Charta 77 släpper nya skivan ‘Salt’ i oktober”

Det kanske säger betydligt mer om mig (så är det naturligtvis) än om bandet, men min spontana reaktion när mailet med den där rubriken landar i min inkorg är:

”Va, existerar de fortfarande?”

Att bandet, som var en av de allra främsta aktörerna när trallpunken stod som allra starkast, har kunnat flyga under radarn är förvisso inte särskilt konstigt. De har på senare år inte varit särskilt aktiva när det kommit till att släppa ny musik och har i ärlighetens namn inte gjort något helgjutet sedan slutet av 90-talet.

Men ändå, att Charta 77 existerar och ska släppa ett nytt album. I min värld är det smått chockerande.

Och förbannat onödigt.

För som sagt, det var 15 år sedan bandet som gjorde det så förbannat bra på 90-talet släppte något helgjutet. 1998 kom fantastiska ”Svart på vitt”, men allt sedan orkestern fick för sig att den skulle göra rockopera/radioteater och släppte ”Sagan om världens mest hypade band” (2000) har det börjat gå utför.

”G8” (2002) och ”Spegelapan” (2004) är om inte rent avskräde så åtminstone snudd på och sedan dess har ingen fullängdare med bandets logotyp tillåtits att lämna verkstaden. Vilket världen förmodligen ska vara ganska lycklig över.

I en recension i en annan publikation (läs hela texten här) skrev jag redan 2002 när jag avhandlade ”G8”: ”Personligen hoppas jag att detta är den sista skiva vi får höra från Birdnests flaggskepp. Ett band som gjort så mycket bra borde inte fläcka ner karriären med att släppa för många taskiga alster mot storhetstidens slut”.

Jag vill liksom inte att briljansen som historien kan ståta med ska grumlas av ännu fler sunksläpp. Det som en gång var är helt enkelt alldeles för briljant för att dränkas i nytt material från ett gäng som blivit för gammalt och tappat det där distinkta som ens gör det rimligt att leva upp till forntida stordåd.

Det känns extra märkligt om man betänker att det har funnits väldigt goda tillfällen att lägga ner bandet och med hedern i behåll hissa avskedsfanan. Sångaren Per Granberg drabbades för si så där sex år sedan av en allvarlig hjärnblödning och så sent som i somras kände övriga bandet sig nödgade att avpollettera grundaren Johnny Smedberg på grund av ”för stora musikaliska motsättningar” (vilket jag googlat mig till sedan det alltså står klart att de fortfarande existerar).

Det bara skriker lägg ner om det, men uppenbarligen står bandet ståndaktigt kvar och en ny platta är i antågande. ”Salt” kommer i oktober. Jag bävar.

Det enda jag kan göra är att hålla tummarna för att det inte ska låta hemskt och bjuda er en playlist med det bästa Charta 77 kokat ihop genom åren.

För det här, mina damer och herrar, det är sann briljans som bör behandlas med värdighet.

 

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Rastlös orddribblare och ohämmad tyckare som i den kärleksfulla jakten på den bästa musiken lämnat spår efter sig i allt från Slavestate till Folkbladet så väl som i rollen som grundare av och chefredaktör för Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras