Vi kan historien vid det här laget. Succédebuten och lovsångerna. Morgonsofforna. Primetime-TV. Sedan ett slut. Lika oväntat som ovärdigt.
Då var då. Nu är Viktor Olsson tillbaka med självbetitlat album. Och plattan är bra. Ursäkta, men den är jävligt bra.

Det här kanske är den konstigaste komplimangen jag skrivit, men Viktor Olsson har inte mognat en dag sedan debuten ”Stenungsund” 2015..okej okej jag ska förklara. Viktor Olsson lyser som allra starkast när han tömmer hjärtat på ord. Om stunderna i losers corner, om barndomen, om ungdomen, om hjärtan som fortfarande luktar bränt. Om hon som lämnar klubben när lamporna tänds. Om just DEN känslan.
Jag har varit där. Jag känner igen den. Jag hatade den. Det är kanske just därför som Olssons penna träffar mig så hårt.
Och är det inte den sylvassa pennan som knockar mig så är det de minst sagt smittande melodierna som drabbar mig, oavsett om det är silkeslena strofer som i vansinnigt vackra Där Ingen Säger eller gåshudsframkallande Maskros I Vinden så kommer jag på mig själv att bara vara. Det fastnar. Med en gång.
Låtarna sköljer liksom över mig. Penseldragen är kraftiga och stora men precisa och i vissa stunder delikata.

Men frågan är om det inte blir som allra vackrast när Viktor Olsson får krydda det bohuslänska hjärtat med den där hjärtskärande soulpopen som är omöjlig att motstå. När Stenungsund helt plötsligt blir synonymt med Motown. När man inte kan stå stilla. När hjärtat rusar i 152 bpm. När man någonstans mitt i Marlon Brando inser att benen och själen har fått eget liv. När man liksom flyter fram i livet till tonerna av Bestäm Dig då förstår man. Då förstår man att detta självbetitlade vykort är ett av årets starkaste släpp.

 

Viktor Olsson


 

Om skribenten

Ricky Holmquist
Chefredaktör

Östgöte med pophjärtat bultandes för storslagna ord och vackra känslor. Tidigare publicerad i bland annat Folkbladet, NT, Corren och Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras