Ska det över huvud taget göras, då ska det göras med stil. Det har genomsyrat allt som Kent gjort genom karriären. Att slutet annonseras med enorm värdighet är alltså fullt logiskt.

Ni har sett den vid det här laget. Video-teasern som subtilt postades på söndagskvällen. Videon som är proppad med referenser till orkesterns skivor, ackompanjeras av ett fantastiskt stycke dramatisk musik och mot slutet hinner meddela att det kommer en ny skiva (”Då Som Nu För Alltid”), en ny turné och att det sedan är över för Sveriges största pop(eller rock?)sensation Kent.

Videon är inte bara bedårande snygg, det vilar en rejäl känsla av slutgiltighet över den också.

Att så oerhört stiligt annonsera sitt avsked sent en söndagskväll känns också så oerhört Kent. Alla vi som bor på nätet snappade naturligtvis upp budskapet direkt, resten fick vakna upp och få lite extra måndagsångest.

Kondoleanserna började omedelbart stå som spön i backen på de sociala medierna. Jag har läst i runda slängar 747 varianter av sorg över att det så älskade bandet väljer att kasta in handduken.

Jag förstår den initiala reaktionen, ”nej, ska de inte finnas längre”? Men ju mer ni fans, lyssnare och belackare funderar på saken, desto troligare är det att ni kommer komma till samma slutsats som jag.

Det är helt rätt tid att lägga ner Kent. I alla fall om mystiken och det romantiska skimret som odlats kring orkestern ska få leva kvar.

Det går med den genomtråkiga spelningen på Bråvalla i somras och halvmesyren ”Tigerdrottningen” i färskt minne inte att säga annat än att formen börjat vackla. Inte så att Kent på något sätt tappat fotfästet, men kurvan pekar inte längre uppåt.

Ett band som gjort det till sin grej att alltid gå sin helt egen väg, att flytta gränserna och göra det oväntade, det annorlunda, kan inte existera bara för sakens skull. Finns inte bränslet att fortsätta odla myten. Finns inte idéerna att skriva bättre och bättre plattor, nej då finns inte heller något existensberättigande.

Det förstår Kent, precis som de förstått så mycket annat genom sin karriär.

Nu väljer bandet att lägga ner när de fortfarande står på någon form av topp och de gör det med värdighet, utan att bli trötta kopior av sig själva så där som så många andra gäng som bara fortsätter och fortsätter för att de inte vet något annat.

Att de dessutom redan i mitten av mars krattar för att kunna ”go out with a BANG” genom att tillkännage slutdatumet för den turné som ska avsluta hela det här kapitlet i svensk musikhistoria är bara så typiskt Kent.

Redan nu kan vi förutspå att 2016 kommer vara året som i framtidens historieskrivning kommer att förknippas med Kent-feber. Avdelningen att göra saker ordentligt och med stil, ni vet…

”Vi ska alla en gång dö” mässar Jocke Berg i avslutningen av Mannen i den vita hatten (16 år senare), låten som så många gånger fått äran att avsluta bandets konserter.

En låt som i sin liveversion dessutom haft tendensen att när den slutat, till konsertpublikens stora glädje, dra igång igen och fortsätta och fortsätta i all evinnerlighet.

Så kommer det inte bli den här gången. När Jocke Berg sjungit den där texten för sista gången i Tele2 Arena i Stockholm den 17 december 2016, då är det slut. På riktigt.

Vi ska alla en gång dö – så även Kent.

Exakt så värdigt kommer det bli.

 

Mer Kent-läsning på Drefvet

Drefvet listar sina Kent-favoriter
Kent bjöd på en aptitretare 
Så bra var Kent på Bråvalla 
Kent anmälda för hets mot folkgrupp
Kent lyfter aldrig till skyarna 
Kent – Tigerdrottningen
Lysande marknadsstrategi av @KentTheBand 
Jag är…den som inte gillar Kent 
Omslagsonsdag: Du & Jag Döden
Årets 100 bästa låtar 2014 enligt Drefvet 

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Rastlös orddribblare och ohämmad tyckare som i den kärleksfulla jakten på den bästa musiken lämnat spår efter sig i allt från Slavestate till Folkbladet så väl som i rollen som grundare av och chefredaktör för Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras