Okej okej..hand upp alla som dansade på bordet när Thåström-turnén annonserades. Tack. Hand upp alla som hade svårigheter att sova natten innan Pimme släppte ”Centralmassivet”. Tack. Jodå, min hand var uppe båda gångerna. Jag som många av er andra har en näst intill besatthet
av Joakim Thåströms dåtid, nutid och framtid. Så vad betydde det då att jag mottog nämnda ”Centralmassivet” med en axelryckning?
Var skivan inget bra? Var mina förväntningar FÖR högt ställda? Eller gud förbjud, är han slut?

Visst, ingressen kanske var lite överdriven.
Skivan ÄR bra, den är jävligt bra och den blir lite bättre vid varje lyssning.
Så det är nog snarare mig och mina förväntningar som behöver ses om.
Men de här raderna ska inte handla om skivan.
Det här utrymmet tillägnas livefenomenet Joakim Thåström. Hur han åter igen drar land och rike runt med fullpottar och högsta betyg som resultat efter att ha lämnat ännu en stad i ruiner.
Jag fick äran att uppleva det för någon vecka sen i Norrköping.
Jag fick äran att uppleva hur purfärska låtar som öppningslåten Bluesen i Malmö bär på så otroligt mycket muskler och svärta. Att låten lyckas med det svåra konststycket att vara just en öppningslåt (få låtar klarar det).
Det ska ju liksom inte gå.
Jag har upplevt Thåström på scenen så pass många gånger nu att man kan tycka det där mörka, ondskefulla mullrandet borde tas för givet.
Jag vet ju att det kommer vara avgrundsdjupt och kolsvart. Jag VET ju att han kommer stå där i rök och motljus.
Jag VET ju att Ossler kommer få sin gitarr att låta som en trimmad skördetröska.
Men jag hade aldrig kunnat tro att de kunde skruva upp allting ett par nivåer ytterligare. Jag trodde inte att det kunde bli skitigare. Jag trodde inte att det kunde bli mörkare. Jag trodde inte Thåström kunde sjunga vackrare.
Det ska inte kunna gå att få ut mer av Beväpna Dig Med Vingar, nej det ska inte kunna gå att göra det. Men lik förbannat sitter jag där med ögon stora som solar och hakan någonstans nära golvet. Jag skakar på huvudet.

Jag Är En Idiot är med på ”Tiggarens Tal” och enligt snabb efterforskning släpptes 1988.
Den låten fyller alltså trettio år nästa år.
Att få den låten att låta så in i helvete maxad är inget annat än genialiskt. Den hade i den här kostymen med lätthet kunnat vara med på nån av de senaste skivorna Thåström släppt.

Det är så otroligt många låtar som står ut i setlistan. Hur Pelle Ossler fullständigt tar över och skär hål i allt vad väggar och tak heter i Kort Biografi Med Litet Testamente. Hur den låten går från något naket, intimt till att explodera.
Hur en tämligen anonym (Thåström mått mätt) Nere På Maskinisten lyckas växa sig så stark. Som en bloddopad Belgian Blue. Som om låten inte gör sitt att tatuera in sig för alltid i själen så drunknar hela scenen i rött ljus. Och där står han. Sextio år ung.
Som den självklara ledaren. Som den självklara ägaren av tronen.

Visst fick vi den där versionen av Die Mauer. Klart man hoppades. Visst fylls hjärtat med lite extra värme av en sån låt. Men det är inte där storheten sitter, att han kan slänga fram gamla Ebba Grön-vykort är nog mest publikfrieri. (något som i övrigt inte existerar)
Nej storheten sitter i..storheten..hur varenda ackord, hur varenda trumslag, hur varenda basgång, hur varenda pianoton växer sig till monumentala höjder. Storheten sitter i hur en låt som St Ana katedral låter som ett kärleksbarn mellan Rammstein och David Bowie och få det att kännas som världens mest naturliga. Storheten sitter i setlistan här nedan. Hur alla låtar på den känns som främlingar. Hur alla (ALLA) låtar får en figursydd, vadderad, skottsäkert kevlarhölje till scenen. En rustning redo att köra över allt och alla.

Ingen Sjunger Blues Som Jeffrey Lee Pierce. Den låten får bli det starkaste bevismaterialet. Den låten har varit med några varv nu.
Den har arrats om, den har skruvats på, den har trimmats, till det här. Till det här monstret. Till det här konstverket.

Jag sitter andfådd (ja jag satt). Jag skakar på huvudet. Sextio år ung. Det ska inte gå. Det borde inte gå.

Joakim Thåström. Det behövs inte skrivas mer än så.

Om skribenten

Ricky Holmquist
Chefredaktör

Östgöte med pophjärtat bultandes för storslagna ord och vackra känslor. Tidigare publicerad i bland annat Folkbladet, NT, Corren och Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras