Det är klart att det fanns en hel del frågetecken inför Håkan Hellströms enda festivalspelning den här sommaren.
Skulle rösten hålla? Motivationen? Vädret? Vad jag inte riktigt hade räknat med är att i Håkan Hellströms sfär existerar inga frågetecken.

Till en början får jag lite fog för min oro. Rösten känns återhållsam, öppnande I Sprickorna Kommer Ljuset In bärs istället fram av tusen och åter tusentals euforiska stämband. Men sen händer något, exakt vad vågar jag inte svara på. men det verkar som att Håkan Hellström slänger handbromsen åt helvete. Han bestämmer sig för att satsa allt, bära eller brista.
Tro och Tvivel är en emotionell tsunami där de Hellströmska stämbanden är hårda som granit.
Jag Vet Inte Vem Jag Är Men Jag Vet Att Jag Är Din är så vacker, så storslagen.
Jag fattar inte, jag fattar verkligen inte var all denna energi, all denna galenskap kommer ifrån.
Jag och mitt sällskap stod och resonerade om bokstavskombinationer och olika diagnoser, men skit i det nu.
Det väsentliga är att Håkan Hellström visade Bråvalla-publiken vad det innebär att vara ett av huvudnumren.
Alla låtar på setlistan bär ett extranummers eufori. Alla låtar drar ner ett öronbedövande jubel och en imponerande allsång.
Jag trodde på fullaste allvar inte att Håkan hade det i sig.
Jag trodde inte att han kunde plocka fram den här arsenalen utanför Göteborgs stadsgräns.

Jag kom att tänka på när Kent för några år sen gjorde en lika exklusiv festivalspelning på Bråvalla. Lika emotsedd. Lika hajpad.
Men där blev resultatet ett platt känslofattigt fiasko.

Håkan däremot, han har gett sig fan på att gå på knock.
Det finns inga försvar i världen mot bombmattan som släpps över det gamla militärområdet. Jag menar, vad ska man göra när aktörerna på scen bestämmer sig för att väva ihop soul-rock-funk-lyckorus-galenskap, eller översatt i låttitlar, 2 Steg Från Paradise, Ramlar, Kom Igen Lena, Valborg, Shelley. Det finns inga skyttegravar att gömma sig i. Inga vita flaggor i närheten.
När Hellströms energi börjar ta slut, när mjölksyran börjar göra sig påmind, ja då kommer Silvana Imam in. Som nitroglycerin för publiken. Som syrgas och redbull för Håkan.
Frågan är om inte kvällens mäktigaste nummer briserar i arenamonstret Din Tid Kommer. Den unga låten har växt sig så vansinnigt monumentalt under dess korta livstid.
Men fråga mig om någon timme så kanske jag har plockat fram en ny favorit.
Håkan Hellström verkar inte ha en aning om hur man gör någonting halvhjärtat.

Om skribenten

Ricky Holmquist
Chefredaktör

Östgöte med pophjärtat bultandes för storslagna ord och vackra känslor. Tidigare publicerad i bland annat Folkbladet och Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras