Skam är en grej som folk sällan pratar om, men som likväl finns där hos många under ytan. När jag växte upp, har jag insett såhär i efterhand, så kände jag ett överflöd av skam. Att känna skuld – som har mer med ens handlingar att göra – kan ju i rätt situationer göra så att människor växer; blir mer hänsynsfulla, ödmjuka och lyhörda inför andra – men hos mig, och säkert många andra, kunde istället känslan av skam sippra in i situationer helt utan grund och istället börja äta på självkänslan. Skammen som handlar mer om ens självbild och vem man är.

Att känna skam när man inte har gjort något fel – eller på något sätt skulle vara fel – gör rätt ont alltså. Det blir en stoppkloss socialt och för en själv i ens strävan att få känna att man faktiskt duger. Varför kände jag så mycket obefogad skam? Handlade det om en önskan att så gärna passa in, få vara med och känna samhörighet?

Jag har åkt gungbräda på det här begreppet under några år; slagits mot en inre och yttre publik, för att till sist komma till insikt om att det bara var mina egna villfarelser det handlade om. Idéer som måste ha kommit från någonstans om att jag inte dög, men som inte stämde över huvud taget.

Stenar som lättade! Spänning som släppte! Maximerad njutning. Så himla skönt!

Det är en värd fight att ta, oavsett hur lång tid det tar.

Om detta handlar min nästa låt Jag har gråtit bort hela min ungdom. Den är skriven med ett stort tack till den människa som blev nyckeln i mitt eget liv till att lägga ner skammen och istället få börja känna att jag duger. Han som satt med mig på min ljugarbänk ett tag. För det krävs nog en sådan, en människa som ser igenom dig.
Vem blir nyckeln i ditt liv?

 

Sara Yasmine – Åh Nej!

Om skribenten

Ricky Holmquist
Chefredaktör

Östgöte med pophjärtat bultandes för storslagna ord och vackra känslor. Tidigare publicerad i bland annat Folkbladet, NT, Corren och Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras