Prophets of Rage
Gröna Lund, Stockholm
2018-06-26

En av få svagheter med Rage Against The Machine var att frontmannen Zach de la Rocha var en surmulen buttergök på scenen. En herre som uppenbarligen hade svårt att bjuda på sig själv och försöka lyfta liveshower till något extra. De gånger jag såg bandet gjorde han sina grejer bra, men absolut ingenting utöver det. Han skapade intrycket av ”en dag på jobbet” när gruppen kuskade runt och groovade loss.

Desto mer intressant är det då numera när den övriga trion (Tom Morello, Tim Commerford och Brad Wilk) i coverorkestern Prophets of Rage slagit sin smutsiga byk ihop med två av hiphopens stora, Chuck D från Public Enemy och B-Real från Cypress Hill. Låtmaterialet är detsamma, men inlevelsen och intensiteten något helt annat. Prophets of Rage är en bastant best som vill vara där på scenen.

Tom Morello kommer nyopererad efter att ha brutit handen, men spelar ändå gitarr som en galning och frågan är om han någonsin varit så glad. Han spexar, showar och ser ut att njuta, kanske för att det är mot alla odds han står där på en svensk scen med gitarren i högsta hugg. Kanske för att det helt enkelt är infernaliskt roligt att spela i Prophets of Rage.

Det där med coverband är väl för övrigt en sanning med modifikation. Det är ju ändå tre av fyra komponenter av det som en gång var Rage Against The Machine som utgör ryggraden i bandet och rytmsektionen Commerford/Wilk är tighta som siamesiska tvillingar. Det kan inte låta mer RATM än det gör i leveransen och även om varken Chuck D eller B-Real har samma nasala leverans som de la Rocha tillför de en hel del med sina egna karakteristiska stilar och sin mäktiga energi.

 

De smyger sig förstås in lite Public Enemy och Cypress Hill-material också och låtarna som nyskrivits för gruppen kan närmast beskrivas som RATM-light, men det är förstås vid de gamla rapmetalhitsen som tyngdpunkten ligger. De där hitsen som instrumental-trion är så skickliga på att få att gunga som om nöjesfältet är på väg ner i havet.

Guerilla radio, Bulls on parade, Killing in the name, det är svårt att värja sig och stämningen är uppsluppen och inbjudande.

Det var ju så här Rage Against The Machine skulle ha varit.

Coverband eller inte, Prophets of Rage har allt existensberättigande i världen.

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Rastlös orddribblare och ohämmad tyckare som i den kärleksfulla jakten på den bästa musiken lämnat spår efter sig i allt från Slavestate till Folkbladet så väl som i rollen som grundare av och chefredaktör för Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras