Just som jag skulle sätta mig och skriva det här igår kom nyheten om den fotbollssupporter som så meningslöst förlorade livet på Helsingborgs kullersten.
Då tappade jag luften. Och lusten.

Det där hatet. Det är så starkt.
Att inte få tycka olika.
Det borde väl snarare vara en tillgång. Till mångfald?

Musik delar också. Men kanske inte på samma handgemängssätt som sport.
Men ändå.

Takida är en typisk vattendelare.
Det är i mångas ögon inte acceptabelt att gilla dom.
Man blir ifrågsatt och hånad om man gillar.

Aldrig om man ogillar.

Kan vi inte bara få gilla olika?

Förvisso verkade Takidas sångare Robert Pettersson inte heller gilla Takida på Bråvalla i somras.
Då berättade han hur skämsigt det är att gilla dom.

Jag hade önskat att han istället stått upp för sina fans och sagt ”skiter man väl i, vi har kul och är bra!”.
Tillsammans med en portion spelglädje.

Men den fattas.

En gång i tiden gillade jag Takida.
Kan väl inte säga att jag ogillar dom nu.
Jag väljer bara inte att lyssna på dom helt enkelt.

Inför spelningen på Flygeln i Norrköping lördagen den 29 mars försökte jag att rensa bort alla fördomar och känslan av att inte få gilla vad jag vill.

Och vet ni?

Det var helt ok. Nästan bra.
Framför allt de gamla dängorna som jag kan sjunga med i.
Det är ju stor nostalgi. Oh Curly Sue.

Det nya materialet kan jag inte säga så mycket om mer än att det.  Funkar?

Jag kan däremot säga en sak.
Det är att det hade varit mycket roligare att titta på dom om bandet hade försökt att få igång publiken
som kändes rätt sömnig rakt igenom.

Robert har ju en grym och karaktäristisk röst.
Sätter tonerna och låtarna. Ofelbart.

Men det är som om dom vore i mitten på turnén.
Och då är ändå Norrköping a n d r a stoppet på turnén.
A n d r a.

Så Takidas spelning på Flygeln hade cirka 800 besökare.
Det är bra mycket mer än vad The Sounds hade i samma lokal i december.
Dom hade dock rivet. Viljan.

Takida, vi gillar alla olika.
Men borde inte ni gilla er själva lite mer?