Välkommen till Stockhol, Sverig, Norde, Europ.. Nää vet ni vad? Välkomna till universums största jävla disco med universums just nu hetaste artist.

 

Avicii skulle börja spela klockan 21.00 sas det. Klockan tickade över. Stämningen steg inne på det näst intill knökfulla Tele2 Arena. När klockan just hade passerat 21.15 hördes ett alldeles för bekant gitarrackord. Gitarrplocket försvinner i ett publikjubel som är så fruktansvärt högt att inga högtalare i världen kan överrösta den kärleksförklaringen.

Ja, korrekt, han ÖPPNAR denna mastodont-konsert med überhiten Hey Brother. Kaxigt och löjligt effektivt. Det gensvaret dj:n får från den tokpeppade publiken liknar ingenting jag tidigare skådat eller hört.

Det blir nästan sektlikt när 30.000 personer vevar sina händer i takt med den monstruösa basgången, och ikväll är Avicii överprästen som styr massan med järnhand.

Basen ja, ja den skulle nästan behöva en egen recension. Den är så perfekt anpassad för kvällen. Inte för hög så den överröstar musiken. Inte heller för låg så den försvinner. Den fyller hela arenan som helium i en ballong, och vi lyfter och det känns som ingen någonsin vill landa.

Avicii sparar inte på något ikväll. Det känns som att han och hela produktionen går all in i varje låt. Varje bit av spelningen ska överträffa föregående sekund och minut.

 

Jag har tidigare skrivit mig tårögd om ljusshower på konserter. Hur ljusen från scenen blir en magiskt effektiv ingrediens. Ikväll raserades allt jag någonsin trott var möjligt. Ikväll börjades ett nytt kapitel skrivas. DEN ljusshowen, DEN videoskärmen var utan tvekan det mäktigaste jag varit med om.

 

Och vad kan man då säga om Aviciis ”uppträdande”? Han är en otroligt skillad dj med en makalös känsla. Det kan ingen nånsin ta ifrån han. Han delar ogenerat med sig av kollegors monsterhits. Som när arenan exploderar i allsång till Don´t You Worry Child. Eller när jag på fullaste allvar är övertygad om att byggnaden ska rasera när Herr Bergling vrider upp reglagen under Animal.

Man får även ett par riktigt otippade låtar klädda i Avicii-kostym. Rusiak och Teddybears– samarbetet Rock n Roll Highschool har aldrig svängt så mycket. Eller vad sägs om Latin Kings brottarhit Snubben. DEN låten hade jag definitivt inte räknat med ikväll. Men den funkar precis lika grymt bra som vilken house-dänga som helst i Aviciis våld.

 

Jag har ett ord som etsat sig fast i huvudet under hela spelningen. Ordet är MEN.

Det är en fantastiskt grym spelning. MEN, ibland blir det en tung dunkande massa.

Avicii är en fantastisk dj. MEN, han säger inte ett ord till sin publik som överöser honom med kärlek. Vi får inget mer än ett ”Tack Stockholm”

 

Om vi ska vara ärliga så är dessa spelningar som vilken nattklubbs-kväll som helst. Skillnaden är att allt är större, högre och löjligt mer effektfullt. Extra allt.

 

Avicii sparar det bästa till sist. Efter sitt ”tacktal” släcks arenan ner och folket börjar gå mot utgångarna. Tack och hej?

Knappast. Då exploderar ett annat väldigt bekant gitarrackord. Just där, just då måste jublet ha hörts utanför stadsgränserna.

 

Den avslutningen med Wake Me Up summerar kvällen exemplariskt.

 

Det är extra allt.

 

Och det är väldigt bra.

 

Men..

 

 

 

 

 

Om skribenten

Ricky Holmquist
Chefredaktör

Östgöte med pophjärtat bultandes för storslagna ord och vackra känslor. Tidigare publicerad i bland annat Folkbladet, NT, Corren och Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras