…utan sina liveband?

Det anrika musikpalatset Nalen slår upp sin portar. Det är Manifestgala och 22 oberoende verkande inom musikbranschen ska prisas för sina insatser under det gångna året.

Det borde vara en fest utan dess like. Ändå kommer den lysande konferencieren Nathalie ”Cleo” Missaoui med en föraning redan från start när hon berättar att hon hört att publiken på Manifestgalan kan vara lite sömnig. Lite tråkig.

Det ska visa sig vara en farhåga som blir sann.

Men inte för att publiken är tråkig (visst, det blir lätt lite stiff när majoriteten av alla som samlas är hämtade ur branschen och på de nominerades hylla känns engagemanget lite svalt), utan för att den blir mätt.

22 kategorier är mastigt. Med låååånga motiveringar som ska rabblas blir det än mastigare.

Vid några tillfällen brinner galan dock så intensivt så att taket nästan lyfter.

Det är när Manifest On Tour-vinnaren Melina Borglowe med ett fullständigt avväpnande leende och skön sång intar estraden. Det är när Västerbrons sångare Peter Jonasson bommar att trampa i sin distpedal men ändå får så väl nytt som gammalt material att skräna fantastiskt och det är när Cleo avslutar hela galan med att kliva ur konferenciersrollen och istället kör några låtar på egen hand med gedigen uppbackning av sina polare.

Där har vi lite av problemformuleringen. Manifestgalan går ut på att prisa oberoende artister. Hårt arbetande musiker som utan storbolagsmuskler i ryggen gör sitt bästa för att sprida sin musik och sitt budskap. Utan reklambudgetar att tala om innebär det i många fall intensivt turnerande.

Det blir ganska talande när en lång rad av de artister som vinner priser inte finns på plats eftersom de gör just detta. Spelar live. At The Gates vinner årets hårdrock men sitter på ett plan till Kina för väntande gig, Casanovas blir årets dansband men befinner sig på en spelning i Boden, Earth Kids blir årets nykomling men utforskar kulturen i Berlin och Jennie Abrahamsson tilldelas det ärofyllda priset årets indie, men har i samma stund turnépremiär i Jönköping.

Där har vi det. Manifestdeltagarna är i mångt och mycket livemusiker. Manifestgalan borde handla mer om livemusik och mindre om innantill-läsning av motiveringar.

För säga vad man vill om priserna, det är jätteviktigt att de delas ut och att artisterna uppmärksammas, men inte ens någon med det godaste av viljor kan säga att det är möjligt för en publik att hålla peppen uppe under dryga två timmars prisutdelning.

Visst är det kul med motiveringar. Om de finns nedskrivna på ett diplom. Om de publiceras på en hemsida. Men att stå och lyssna på dem (långa dessutom!) 22 gånger om går inte att göra underhållande. Det finns en förklaring till att smartphones, ölflaskor och hemtrevligt småtjatter för varje minut får mer och mer uppmärksamhet nere på golvet.

Manifestgalan borde speeda upp prisutdelningarna och mosa in mer livemusik i programmet. Det skulle göra att mer fokus hamnade på dem båda. Garanterat.

 

Noteringar

Men nå väl, vad är väl en bal på slottet om inte alldeles, alldeles underbar?

Manifestgalan hade förstås sina höjdpunkter även utöver livemusiken och det handlade mycket om hiphop.

Den glödande uppskattningen och råpeppen i Silvana Imams blick från första bänkrad när Cleo och hennes entourage tog ton fick elektriska gnistor att vibrera i hela byggnaden.

Überhajpade Imam stod för övrigt själv för ett av kvällens, näst efter Rosanna Dinamarca (som hämtade Stefan Sundströms pris för bästa visa), mest eldiga tacktal när hon med agitatorisk stämma sopade en känga rakt i ansiktet på Manifestarrangörerna genom att kritisera det faktum att ingen kvinna fanns nominerad i kategorin årets hiphop trots det starka året för just kvinnor i genren som passerat. Detta efter att hon själv prisats som årets bästa liveakt.

Dessförinnan hade en av prisutdelarna stulit den stora showen. Den frispråkige hiphop-konnässören Arga Rapparen gör sig inte bara bra i podcastform, han passade dessutom på att leverera en och annan sanning uppifrån scenen när han delade ut priset för årets hiphop och årets rytm.

Hans uppträde fick fungera som ställföreträdare för de spetsiga tacktal som aldrig blev av. Dels för att så många vinnare lyste med sin frånvaro, dels för att övriga tacktalare höll sig mer än väl på mattan.

Anna Ahnlund (vinnare av priset som årets textförfattare) tackade livet och Gamla Pengar (årets punk) passade ytterst ironiskt på att tacka både Gud och Jesus. Där stannade överraskningarna.

Den kollektiva anda som hölls när Håkan Nordman beordrades ut på scen för att dela ut pris till årets barnmusik ska heller inte förglömmas. Men det var inte DEN Nordman. För att då inte tala om Kite-stjärnan Niklas Stenemos glädje över att Kafé De Luxe från Växjö blev årets klubb. Den skicklige musikanten rusade fram från publiken för att high-fiva en av vinnarna mitt i tacktalet.

Allt som allt sammanfattas ändå Manifestgalan 2015 som en högst gemytlig afton.

 

Vinnare

 

Årets visa: Stefan Sundström
Årets folkmusik: Sousou & Maher Cissoko
Årets synth: Wulfband
Årets textförfattare: Anna Ahnlund
Årets kompositör: Alice Boman
Årets musikvideo: Per Störby Jutbring
Årets hiphop: Parham
Årets rytm: Miriam Aïda AfroSamba Orchestra
Årets barnmusik: Nina Persson och Martin Östergren
Årets nykomling: Earth Kids
Årets pop: Bam Spacey
Årets rock: Impo & The Tents
Årets experimentellt: The Gothenburg Combo
Årets live: Silvana Imam
Årets punk: Gamla Pengar
Årets hårdrock: At The Gates
Årets singer/songwriter: Rambling Nicholas Heron
Årets dansband: Casanovas
Årets klubb: Kafe de Luxe, Växjö
Årets jazz: Cecilia Persson
Årets dans: Shxcxchxsh
Årets indie: Jennie Abrahamsson