Jonathan Johansson
Where’s the Music, Norrköping
2015-02-14

Jag tjatar ofta om mina förväntningar och hur mycket eller lite de infriats.
Men så är det ju också precis det som allting här på Drefvet handlar om.
Den personliga upplevelsen.

Det här är mina åsikter och ingen annans.

Så. Mina förväntningar på Jonathan Johanssons spelning i Värmekyrkans vackra lokal var stora. Dels för att jag har missat ett par tillfällen att gå och lyssna på honom, och dels för att jag tycker att han har ett gäng låtar som är riktigt bra. Framför allt de på ”En Hand i Himlen”, men även skivorna efter.

Jag såg fram emot en spelning som skulle bjuda på en massa kända örhängen.

Men när den här spelningen är över är det jag som står och ser ut som en fågelholk.
Vad sjutton hände? Spelningen avslutades nästan tio minuter innan utsatt tid och nästan helt utan några av de största hitsen – som t ex Aldrig Ensam eller Stockholm.

Det kändes som att någon gav slutsignal mitt i en låt och plötsligt dog ljudet och ljuset tändes.
Jonathan hann kasta ur sig ”Silvana kommer alldeles strax” och syftade på Silvana Imam som skulle inta scenen nästan en och en halv timme senare.

Well. Jag vet inte. Det blev liksom aldrig vasst eller edgy.
Om det berodde på tekniken eller Jonathans rädsla. You tell me?

Vad han egentligen hade att vara rädd för vet jag inte.
Men rädd ända in i märgen sa han att han var.

Varför?
Vad hände?

Om skribenten

Malin Karlsson

Inkonsekvent och nyfiken känslomänniska med rötter i Skåne men livet i Stockholm. Ständigt lyssnande. Flitigt bloggande. Punkt.

Liknande inlägg