När Drefvet-kollegan Fredrik Tideman slängde ut fredagscovern med Angus och Julia Stone stod jag på Hemköp och hade famnen full av städartiklar. Nya disktrasor och såpa. Jag hade inte hört syskonduon tidigare och lät Spotify spela upp låt efter låt samtidigt som jag fyllde på famnen med diskborstar – två för 20. Du vet hur det är – man lyssnar men tar inte in allt… eftersom man har såpa i famnen. Men plötsligt började barnen sjunga…

I sista versen av ”Living on a rainbow” lämnar Julia över mikrofonen till barnen.

Ljusa, försiktiga, oerfarna stämmor. Helst inte helt i takt.

Vanligtvis hör vi dem sjunga något om tomten eller om en liten liten spindeltråd. Vanligtvis sjunger de om ingenting.

Men det händer något i mig när barn sjunger ord som är en vuxens tanke. En vuxens erfarenhet. Inte för att den behöver vara mer sann än ett barns – men den innehåller ofta fler lager. Kanske är det all erfarenhet i rösterna som gör att textraderna ibland bara fladdrar förbi. En liten ja-ja-inställning. Men när ett barn sen sjunger ”who will be the men to live just for love” hamnar orden längre in i mig. Eller som i Kents ”Dom som försvann”:  ”Och vi vet, alla vet, allt tar slut”.
För dem rösterna har det ju precis börjat. Och det är det som gör att jag lyssnar. När barnen säger att allt tar slut känns det plötsligt så mycket mer på riktigt.

Men det är inte alltid barnen. Ibland går orden åt andra hållet. Som när den barnvissjungande Jojje Wadenius sjunger ”Håret som en risig kvast och jag svajar som en mast”  i ”Jag lovar att jag är det fulaste som finns”.  På håll är orden där för att vara roliga tillsammans – men kvast och mast är ju egentligen ett skitrim. Och det hade förmodligen varit en skitlåt om det var en barnkör som sjöng. Nu är det istället en gubbe med silverlugg som sjunger om en näsa som pekar uppåt som en strut – och då lyssnar jag igen. Oavsett om jag har såpa i famnen.
….och så några låta där barnen har ordet.


 

Om skribenten

Henrik Engström

Det finns en sak som har format mig allra mest. Boken Extremt högt och otroligt nära. Den gjorde mig till en skrivande människa – som i sin tur gjorde mig till journalist. En journalist som är högkänslig, bor i Stockholm, skriver krönikor för Folkbladet i Norrköping och egna ord på bloggen längden.

Liknande inlägg