11.12.2017
Johnossi
Fabrik, Hamburg

Ett av Sveriges bästa liveband drar på turné i Tyskland och ramlar in på klassiska Fabrik efter en turbulent start på året med flyttad turné pga. benskador. Dock märks inget av detta när bandet äntrar scenen och skapar allsångsvänlig atmosfär en regnig måndagskväll i Hamburg.

Johnossi, tillika ett av Sveriges mesta samt bästa liveband, gör Tyskland med senaste plattan ”Blood Jungle” i ryggen och tar ett fast grepp om den tyska publiken redan från start. Klassiska Fabrik får försöka stå pall för den enorma energi som John Engelbert och Oskar ”Ossi” Bonde släpper loss på scenen via en energisk liveshow som triggar den tyska publiken till återkommande allsångsinslag.

Tillsammans med fotografen tar vi oss redan tidigt till Fabrik för en intervju med John Engelbert (se separat artikel) och en chans att insupa atmosfären i lokalen. För egen del fås en känsla av att befinna sig i en ombyggd lada av amerikanskt countrysnitt, med två balkonger där det också finns en möjlighet att stå bakom bandet. Scenen är intryckt i ena änden av den avlånga och relativt smala lokalen som för dagen lyses upp av ett femtiotal adventsstjärnor i taket. Mig veterligen finns ingen bra referens till en liknande konsertlokal, snarare återkommer känslan från barndomens somrar som tillbringades hos släktingar på landsbygden. En rogivande känsla – som dock skulle få ett abrupt slut.

Supportakten Linn Koch-Emmery missas till stora delar till förmån för en rejäl macka men av de få låtar som hanns med – och att döma av medföljande entourages entusiasm – var det en riktigt trevlig supportakt dock med något kort spelmöjlighet. Tysk effektivitet, som vanligtvis brukar lysa med sin frånvaro, samt dogmatisk tidshållning leder alltid till att spelningar börjar på utsatt tid, ett uppskattat inslag som många svenska klubbar har att lära av istället för att skjuta fram spelningar för att kunna kränga fler pilsner.

Om Engelbert hävdade att han var något trött under intervjun var scenentrén raka motsatsen. ”Glory Days to Come” strömmar ut i Fabriks lokaler och redan från start börjar publiken hoppa i takt och gav en vink om vad som komma skulle. När den personliga favoriten ”Gone Forever” kommer redan som andranummer exploderar publiken. Engelbert hoppar upp och ner på den upphöjda ramp som Ossi sitter bakom trumsetet på. Med benskadan från tidigt 2017 i bakhuvudet som medförde en flyttad turné tänker man automatiskt ”hoppas killen har koll” – för Engelbert snurrar runt på scenen i någon form av icke-kontrollerad rörelse som i slutändan mynnar ut i att han trots allt hamnar rätt.
Första låten från nya plattan, ”Tall Dark Man”, ramlar in som bidrag nummer fyra, som den första av fem albumbidrag – hälften av låtarna från senaste albumet. Slående är att de nya låtarna låter fantastiskt bra live samt att publiken är med på noterna; vanligtvis brukar folk skrika efter gamla låtar som hunnits lyssnas in ett femtiotal gånger men här skapas allsång av det nya albumet redan under release-året. Singeln ”Air is Free” är redan nu en liveklassiker och dyker sedermera upp som det första extranumret.
Många bra liveakter byggs runt bra scensamarbeten och i Johnossis fall är det synnerligen bra. När Engelbert får tunghäfta mellan låtarna tar Ossi över och snackar med publiken. Engelbert försöker dessutom få en något entusiastisk man på första balkongen att genomföra en sanslös stagedive – självklart utan framgång – som sedermera övergår till ett försök att få mannen att hovra över publiken likt en ängel runt julstjärnorna i taket. Tyvärr gick inte det hem heller. Därtill skall en eloge ges till gitarrteknikern som snabbare än Kenneth Aalborg blandat sin första julgrogg får fram en ny gura, ibland redan under samma låt. Att han dessutom orkar med Engelberts ibland lynniga scenhumör – spel för galleriet? – då gitarrer flyger åt olika håll visar på stort tålamod eller möjligtvis en fet lönecheck.

Även om fokus ligger på att få ut låtar från senaste plattan så måste det ändå tillstås att fotbollspubliksallsången blir som bäst i de tunga låtarna som ”Mavericks”, ”Man Must Dance” och avslutande extranumret ”Roscoe”. Då har Johnossi också hunnit med att avverka arton nummer under en helt fantastisk liveshow. För detta måste påpekas, Johnossi har alltid varit bra live men har utvecklats till att bli ännu bättre. Möjligtvis kan det lilla scenformatet medverka till intrycket – jag har enbart besökt Johnossi vid festivalscener tidigare – men det är ett kraschbombang-crescendo som avslutar spelningen.

Det tilltagande regnet utanför lokalen och en osedvanligt kylig decemberkväll märks knappt när ”Air is Free” har fastnat på näthinnan. Johnossi 2017 är att räkna med – både på platta som på scen.

FOTOGRAF: Julia Schwendner

   

Om skribenten

Jimi Nilsson
Skribent

Musikindustriforskare, tidigare ljudprånglare i ett antal London-baserade studios samt numera semi-funktionell trummis pga ett otal misslyckade försök att syssla med idrott. Har rötterna inom den elektroniska musikvärlden och dyker alltsomoftast upp i synth-, industrirock-, trip hop-, drum & bass- och electronicakretsar men har ett brett musikhjärta som också omfattar postrock, indierock och en hel del punk. Äger en av Frank Zappas gamla Moog-synthar.

Liknande inlägg