Var: Hamburg
Hak: Molotow

Klubb Molotow längs berömda Reeperbahn i smältdegeln av Hamburgs klubbdjungel kom att göra utgångspunkten för en serie av kommande Drefvet-studier i St Pauli under resterande delen av 2017. På scenen stod San Francisco-bandet San Cisco med sin sista spelning under Europa-turnén.

Ett plötsligt beslut och undertecknad befinner sig i Hamburg under större delen av hösten för att ta tempen på det lokala klubblivet, primärt lokaliserat till stadsdelen St. Pauli och – numera – turistfällan Reeperbahn.
Planets jetmotorer har heller knappt hunnit tystna innan första band står på schemat. En snabb u-bahnresa senare vankas det uppvärmning med tyskt entourage innan San Cisco skall genomföra sin avslutning på Molotow. Efter att märkligt nog återigen ha fastnat i weissbier-fällan och missat större delen av förbandet Beatfrog tar det bara 20min innan San Cisco går på scenen. Under tiden hinns det dock med att florera runt i Molotow, en relativt liten klubb med låg scen (stå inte långt bak, check!) men med en fantastiskt stor innergård där också många icke-intresserade föredrog att fastna i just weissbier-fällan. Känslan är samma som på Göteborgsklubben Pusterviks ovanvåning – trångt och ”jävligt” och med ett klientel som moderiktigt uppbär indiepopens accessoarer på ett korrekt sätt (även en Broder Daniel-patch skådades på bartenderns skjorta) och vilka är klart välinformerade om bandet och dess historik. Själv fick jag läxa upp en ung dam i barkön som hävdade att bandet kommer från Los Angeles med följden att få höra en lång utläggning på tyska om att jag hade fel (tror jag). Det tog ca 10min innan damen insåg mina bristande tyskakunskaper.

För egen del har San Cisco kommit att betraktas som något av singelband; singlarna är kalasbra men albumen håller sällan för en hel genomlyssning. Därtill skall det tilläggas att det i eget tycke enbart är singeln ”Snow” som håller toppkvalitet bland den stora massan av liknande upptempo-indiepop som vräks ut på Spotify dagligen. Så lät det också meddelas för det tyska sällskapet som därmed hade en något tveksam inställning redan från start. Inget kunde varit mer fel.

Att se en turnéavslutning har många fördelar framförallt att bandet är samspelt, hunnit med två förkalas innan spelning samt vill göra en extra kul avslutning – går det åt pipan behöver man inte bry sig, om avslutningsglädjen kan exponeras till fullo blir däremot spelningen bandhistorisk. Ikväll uppnåddes trekvarts väg mot en klassisk spelning. Eftersom ”Snow” hade hypats med sådan emfas att det framstod som att skribenten enbart var intresserad av en låt blev det om möjligt en något chockartad start när rösten automatiskt började ljuda till inledande ”Did You Get What You Came For?” och dessutom fortsatte i efterföljande ”Beach” samt ”Too Much Time Together”. Därefter fanns inget att skämmas för och när väl ”Snow” gick av stapeln i halvtid av spelningen till Josh Biondillos indiepopkastningar med gitarren (ni vet elektrochockrörelserna…) samt en i det närmaste magisk sånginlevelse av Jordi Davieson blev armkastningarna av sådan grad att damen bredvid mig såg till att övriga i publiken formerade ring för att undvika något brutet revben. Den enda smolken i bägaren är att trummisen Scarlett Stevens har stora problem med backing track:et från trummaskinen som medkompar i de snabbare låtarna. När sedan ”Fred Astaire”, ”Awkward” och ”Run” dyker upp i slutet börja de tyska ungdomarna klättra på varandra längst fram vid scenen. Nick Gardner släpar sig fram med basen till scenkanten för om möjligt se om det möjligtvis går att få till någon form av crowdsurfing men vi snackar indiepop-publik där svett skall hållas på avstånd för att vare sig frisyr eller make-up skall gå åt skogen. Jordi avrundar med att tacka allt och alla som har deltagit under turnén i sann bröllopstalsanda, t.o.m. teknikerns hund, innan ett tröttkört San Cisco tar sig ner från scenen för att kränga de sista medhavda plattorna och t-shirts:en.

Vad är då smolken i bägaren när därtill spelningen ger ett näst intill gutturalt röstläge dagen efter?  Det var kul men ALLT – musiken, estetiken, mellansnacket etc. – har genomförts av tusentals liknande akter tidigare. Det behövs något nytt, inte bara plagiat även om en del låtar är riktigt bra. Indiepopscenen behöver förnyelse och det finns band som klarar av det dock inte San Cisco fullt ut. Möjligtvis dras betyget ner av att weissbier-tröttheten sätter in mot slutet. En snabb resa hem mot lyan på Maacksgasse leder dock direkt till sängen och en lång natts sömn.

Om skribenten

Jimi Nilsson

Musikindustriforskare, tidigare ljudprånglare i ett antal London-baserade studios samt numera semi-funktionell trummis pga ett otal misslyckade försök att syssla med idrott. Har rötterna inom den elektroniska musikvärlden och dyker alltsomoftast upp i synth-, industrirock-, trip hop-, drum & bass- och electronicakretsar men har ett brett musikhjärta som också omfattar postrock, indierock och en hel del punk. Äger en av Frank Zappas gamla Moog-synthar.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras