Den blomstertid nu kommer, med lust och fägring stor. Så långt är jag med. Det handlar om att längtan och väntan är över. Bort med det kalla, in med det varma. När man dagligen rör sig bland dagens (kunskapstörstande) ungdom vet man precis när deras tankar slutar upprätthålla sig vid betyg och inlämningar för att istället fokusera på att spela fotboll, bada i sjö och dansa barfotadans. För dem är det lust och färgring stor. För den stackars pedagogen som ska stätta ungdomarnas betyg, och rätta deras omprov och kompletteringar, får blomstertiden vänta lite grand.

Den senaste veckan kan mer liknas vid Hobbitarnas vandring till Mordor och Domedagsberget – allt jag vill är att slänga ner den förbaskade ringen i lavan och elden. Jag har dock haft ett mål i sikte hela tiden. Inte skolavslutningen, glöm den, jag snackar om Foo Fighters på Ullevi. Vid ett av mina sällsynta andningshål under gårdagen slumpade det sig så att jag, i väntan på premiären av Jurassic World, följde flödet från Sonic Magazine på Twitter. Det är knappast någon hemlighet att Foo Fighters inte riktigt är tidningens… kopp te. Under tolv underhållande tweets betygsattes samtliga Foo-album, med tillhörande kommentarer, vilket resulterade i ett snitt på 2, 125 på en tiogradig skala. Kontentan var att Dave Grohls rockorkester inte har skrivit några som helst minnesvärda eller ens dugliga låtar (och underförstått: hur kan då folk gilla Foo Fighters?).

Jag håller med helt och hållet. Mitt eget snitt skulle nog hamna där också, kanske lite högre. Foo Fighters har inte släppt ett enda helgjutet album under hela sin karriär, istället handlar det om bits and pieces. Till en början kämpade bandet, eller snarare Dave, mot det förflutna. Mot de ofrånkomliga jämförelserna med det där andra bandet där Dave spelade trummor. Influenserna fanns utanpå den rutiga flanellskjortan. Sedan svängde pendeln och det blev kommersiellt – oerhört trallvänligt och MTV-poppigt. Dave skulle lära sig flyga och vid tider som dessa lärde han sig både leva och älska igen. De senaste två albumen, Wasting Light och Sonic Highways, har handlat om att hitta tillbaka till rötterna, framför allt det sistnämnda som producerades sida vid sida med dokumentärserien med samma namn. Den röda tråden är den samma, på varje album finns det ett par guldklimpar och resten av låtarna, tja, de är inte så bra helt enkelt.

Nu kommer dock twisten. Summan av kardemumman i kombination liveformatet. Om man har ett par bra låtar per skiva, och då är de oftast riktigt bra, och om man sedan släpper väldigt många skivor, borde man inte då till slut ha ett gäng riktigt bra låtar? Jodå, så är det. Lägg sedan till att Foo Fighters är ett ruggigt bra liveband. Jag vet, många kommer gnälla på att det bara är Dave som står i fokus, att övriga bandmedlemmar är lika intressanta som begynnande likstelhet, men jag håller inte med. Det handlar om rollspel, alla ska spela sin del. Nate Mendel ska ju stå och halvgunga på stället ett par steg bakom resten av bandet. Pat Smear ska hänga och slänga med gitarren på högerkanten (från publiken sett). Chris Shifflet ska köra sin skogshuggar-boogie på vänsterkanten och Taylor Hawkins ska banka glatta livet ur trummorna. Och så var det Dave. Dave ska vara Dave, han ska vara den självklara frontmannen och han ska äga scenen som bara han kan. Springa runt och gapa och skrika. Slänga med lejonmanen. Jurassic World på riktigt.

Efter Mötley Crüs spelning på Sweden Rock senast läste jag två olika recensioner. Dels den roliga sågningen från Markus Larsson. Han tyckte inte spelningen var så bra. Sedan läste jag en av Sebastian Ekblom Bak. Han tyckte däremot att spelningen var ”fördjädra bra!”. Och är inte det tjusningen med del hela? Allt handlar om relation. Något säger mig att Markus Larsson inte hade Mötleyposters hängandes på väggen hemma i pojkrummet medan Sebastian Ekblom Bak erkänner rakt av att han givit dottern namnet Nikki som mellannamn i ren tribut. Jag är ett gammalt Nirvana fan. Jag har läst Dave Grohl-biografin och jag tyckte Sonic Highways-dokumentären var riktigt underhållande, framför allt genom det sätt som upplägget ”besjälade” låtarna genom att ge dem en så tydlig och mäktig historisk förankring (även om albumet fortfarande bara innehåller en, max två, bra spår). Säga vad man vill om Dave, men det är en passionerad jävel som brinner för musik. Som episk avslutning har jag och min sambo Everlong som ”vår” låt – romantisk så det slår!

Vad kan man förvänta sig av spelningen? Setlistan kommer att vara en best of, alla trallvänliga låtar kommer att vara med. Stämningen och allsången kommer att vara på topp – knôkafulla spelningar på Ullevi är alltid något speciellt. Dave kommer att kommentera att de spelar på Ullevi, senast det begav sig på Stockholms Stadion var han imponerad av att ha spelat sig från ishall (Hovet) till en riktig arena. Kommer det att bjudas på några överraskningar? Knappast. Det finns varken anledning eller låtmaterial som rättfärdigar allt för stora utsvävningar, men det är helt i sin ordning! Vem går på arenaspelning för att höra annat än hitsen? En sak är säker. Igår satte jag mitt sista betyg inom skolans värld. Imorgon kväll, i ett varmt försommar-Göteborg, ska jag sätta ett helt annat betyg: nu kan blomstertiden komma. Med såväl lust som fägring stor.

Om skribenten

Christian Stenbacke

Teoretisk filosof, ordbehandlare, lärare - i den ordningen.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras