The Unguided bidrog själva till skivskörden 2014 med sin ”Fragile Immortality” och vad passar egentligen bättre än att överlåta uppdraget att sammanfatta metalåret 2014 till bandets gaphals Richard Sjunnesson?
Givetvis ingenting tyckte vi på Drefvet och idag publicerar vi hans matiga betraktelser över ett hårt år som passerat.

 

Ave kamrater!

theunguidedDet är ett prestigefullt uppdrag det här med att få avhandla vårt metal-år 2014, vilket onekligen har varit ett ganska intressant år, med ett gäng riktigt tunga releaser. Vem fan är nu ”jag” då? Jo, rent (o)musikaliskt känner ni förmodligen mest igen mig som grundare och gap-apa för Sonic Syndicate (vilket förmodligen genererar ris eller ros i era sinnen, beroende på vilka preferenser man nu har). Dock stavas mitt senaste äventyr från 2010 The Unguided; bandet jag starta med min bror och mina andra tre nära vapendragare, efter att ha lämnat Sonic Syndicate. Sedan 2012 har jag varit stationerad i Stockholm, men räds icke; det slår ett regelrätt västkusthjärta någonstans där inne i mörkret, där jag även spenderat merparten av min 30-åriga existens.

Personligen tycker jag att det är smakfullt att dela upp den här månaden för månad för att få någon form av struktur. Men beakta att jag kommer inkludera de skivor jag själv har lyssnat på, så risken är ganska överhängande att jag missat någon vrålfet release. Det säger mer om mig än vad det gör om er, så jag hoppas att ni överlever! Jag kommer på grund av tidsbrist att lägga tyngden i avlyssnade skivor och inte sväva ut för mycket i avverkade spelningar och andra aspekter av hårdrockens magiska värld.

Januari:
Året börjar med stora förväntningar för min egen del. Iced Earth är ett av mina absoluta favoritband. Det bör nämnas att hjärtat slår hårdast för tiden då Matthew Barlow sjöng runt 1994-2001. Men faktum är att jag tycker det funnits smakfulla sångarbyten (även om hans comeback inte riktigt kan räknas till ett av dem) i Iced Earth, med bra skivor runt 2004 och fram till nutid. Jag tycker till exempel att Owens fick oförtjänt mycket skit, efter en faktiskt jävligt grym skiva 2004. Lite samma som Blaze-grejen i Maiden enligt mig. 2011 var det dags för sångarbyte igen och kanadicken; Stu Block, kom in för att axla detta känsliga och omdiskuterade uppdrag. Debuten med Stu; ”Dystopia”, från 2011 föll mig definitivt i smaken med omedelbar verkan. Årets ”Plagues of Babylon” var jag lite mer svårflörtad inför. Låten med samma namn, samt Cthulhu är bra grejer. Men det räddar inte riktigt hela skivan, så jag måste erkänna att jag blev något besviken. Kändes väldigt mycket gammal rutin istället för inspirerande överraskningar. Jag hade gärna sett att man tagit ut svängarna lite bredare, efter att man 2011 bevisat att Stu faktiskt axlar sången ruskigt bra. Helt okej album visst, men mina förväntningar infriades inte, tyvärr. En behållning var dock att de gjorde en frän spelning på Debaser Medis under årets turné.

Senare samma månad kom årets bästa skiva, nämligen; The Unguided – ”Fragile Immortality”. Jag hade kunnat uppsatsvis lovorda skivan och förmodligen hålla långa seminarier om ämnet. Men vi håller tyglarna vid att ödmjukt peka på att det faktiskt är årets, om inte milleniets, skiva. Så har vi åtminstone berört temat.

Nåväl, vi går vidare! En dag efter årets bästa skiva droppades, så spanade jag in Within Temptations mytologiska väsen ”Hydra”. Singelsläppen var helt klart intressanta och jag tyckte även att skivan var lekfullt rolig att lyssna på. Efter att ha uppfattat albumnamnet som bra, på alla sätt och vis, så gick det från bra till magiskt när jag insåg att varje låt innehöll någon form av gästsång. Briljant grej! Sån där sak man ångrar att man inte kom på själv.

Februari:
behemothDen här månaden släppte Behemoth sin ”The Satanist”. Jag gjorde en liten obekväm resa från att ha varit helt ointresserad av bandet, till att bli en total fan-girl efter enbart enstaka genomlyssningar av albumet. Inte nog med det så förvandlades jag vidare, efter deras spelning på Tyrol, till det närmaste man kan vara en groupie, utan att faktiskt vilja ligga med bandet. Helt magiskt gig, på ett sådär svärtande sätt. Hade även på Summer Breeze, i år, turen att se bandet live ytterligare en gång och ni får säga vad fan ni vill men Behemoth ÄR världens bästa liveband. Om skivan är stört bra, är allt 500% bättre live. Låtar som Blow Your Trumpets Gabriel, Ora Pro Nobis Lucifer och O Father o Satan o Sun är en uppvisning i allt jag tycker är mäktigt i dömetallen. Jag tänker medvetet välja att inte nämna någon annan skiva i februari, då inget ska få sno Behemoths limelight den månaden.

Mars:
Ett annat favoritband för mig är Gamma Ray. Tysk power har lotsat mig genom livet och jag kan hårdrocks-/uppfostringsvis likna Kai vid en förälder i det här, med både hans Helloween och sen Gamma Ray. Jag hade dessvärre lite för höga förväntningar på skivan ”Empire of The Undead”, som inte gjorde fullt utslag på min gammastrålningsmätare. Inledningsspåret Avalon var helt klar värt en hel del, den tog mig tillbaka till ”Land of The Free” tiden 1995, vilket var en välkommen nostalgitripp. Sen är det förvisso bra grejer både här och där på skivan. Men inget som riktigt puttar det över kanten från att vara bra till att bli magnifikt. Tyckte introt i låten; Seven, kändes igen, och det slog mig senare att det är ganska likt egentillverkade; Jack of Diamonds, från 2008 hehe, sen är kopplingen förmodligen helt osökt, men jag reagerade hur som helst. Såg även Gamma Rays Klubben-spelning senare på året med Rhapsody In Fire. Kai hade drabbats av bronkit, och framförde bara de tre första låtarna innan han lämnade över micken till Fabio Lione. De tre första låtarna lät fantastiskt trots halssvårigheter. Men efter det och sångarbyte på scen, blev det måttligt intressant för undertecknad och vi begav oss efter ett tag.

Architechts släppte även ”Lost Forever // Lost Togheter” i mars. Jag är inte på något sätt ett Architechts fan, men C.A.N.C.E.R. är en riktigt fet låt på den här skivan och överlag är det jävligt cool sång på plattan.

Memphis May Fire släppte också sin ”Unconditional”. Inte heller ett band jag har någon direkt anknytning till, förutom att vi spelade i Japan tillsammans under lite luddiga omständigheter i samband med vulkanutbrottet på Island 2010. Men låten The Rose från plattan är fet och har årets tjockaste breakdowns i sticket. Annorlunda ljudbild på plattan över lag, vilket är positivt.

April:
delainTidigt på månaden kom Delain – ”The Human Contradiction”. Jag snubblade på bandet av en händelse, när vi blev signade av Napalm Records i The Unguided. Jag försökte bli bevandrad i de nya bolagskollegorna och tyckte då att Delain var ett av det vassare bidragen i Napalms bandpool. Favoritspåret på skivan är Your Body Is A Battleground med gästsång från Marco i Nightwish. Nigthwish känns inte som ett helt osökt koncept när man lyssnar på Delain. Tåls att nämna också att jag såg en spelning med bandet på Summer Breeze i somras, som får helt klart godkänt, precis som skivan! Hoppas på en snabb återhämtning av basistens pung, som tydligen krossades under ett gig på turné nyligen… AJ!!!

Senare på månaden kom; Edguy – ”Space Police: Defenders of The Crown”. Mycket nostalgiska power metal-band som var skivaktuella 2014 som sagt, helt klart ett fint kraft-metal år! Sällan blir jag besviken av Edguy, det brukar alltid finnas ett par riktiga guldkorn på deras skivor. Även om 1997-2004 är mina personliga favoritår med Edguy, så har det glittrat till under deras mer nyliga releaser också. Hur uppfattade jag albumet då? Jo, det funkar. Själva låten Space Police är briljant och det finns annat roligt på skivan med. Kanske inte är något ”Vain Glory Opera”-album, men det funkar.

Avslutningsvis på månaden kom Kent – ”Tigerdrottningen”. Inte hårdrock på något sätt, och förmodligen mitt största ”guilty pleasure”, men jag anser fortfarande att Kent är Sveriges i särklass bästa band. Tigerdrottnignen är bra, en pricksäker nutidsbeskrivning av Sverige. Kentfest i somras på Gärdet var en lysande spelning. Jag förblir ett stort fan!

Maj:
I Maj kom årets största överraskning for min del. Killer Be Killed släppte sitt självbetitlade album, vars singel Wings of Feather And Wax tar hem titel som årets hookigaste refräng. Jag brukar ha dåliga vibbar för de där ”superbanden”, då det oftast brukar komma ut blaha-blaha från andra sidan av all hype. Men här lät det faktiskt djävulskt bra. Skivan kanske inte kommer upp riktigt i samma klass som singelspåret, men helt klart lyssningsvärt!

sabaton2Sabaton släppte även i år sin ”Heroes”, som jag luftat ett par vändor! Jag tycker helt klart att Sabaton är grymma och är värda all den uppmärksamheten de har fått de senaste åren, framför allt efter 2012:s ganska folkliga; ”Carolus Rex”, album. Om sanningen ska fram får jag gåshud av den svenska versionen av; ”Carolus Rex”. Jag tycker det är vackert och mäktigt. Det är framför allt helt sjukt att lilla Sverige har varit en stormakt (nej jag röstade inte på SD, de kan dra åt helvete.) Skivan är överlag en fin historieundervisning! Jag pekar med hela handen på det albumet för att jag tyckte att Sabaton gjorde sig extremt bra på svenska, och tillsammans med temat blev det riktigt giftigt. På Heroes saknar jag det något. Jag begriper givetvis att det ur ett internationellt perspektiv är självmord att enbart ha svenska texter. Men jag kan inte hjälpa att jag tyckte att det var steget vassare 2012. Låtarna To Hell And Back och Night Witches har dock gått varma de med. Slutligen kan jag medge att ”Natthäxor” eller ”Rökande ormar” kanske inte skulle ringa lika bra på modersmålet.

Juni:
I början av månaden kom svenska Falconer – ”Black Moon Rising”. Det är ett band jag lyssnat på sen debuten 2001. Körde igenom skivan ett par gånger, och visst; det är nostalgiskt. Men det toppar inte låtar som The Clarion Call eller favoriten Mindtraveller. Dock är låten Black Moon Rising vrålstark! Jävligt sköna gitarrer, lite sådär fränt ”Running Wild”-aktigt.

Arch-Enemy-with-Alissa-White-GluzAtt Arch Enemy bytt sångerska och släppt nytt album i år, har förmodligen inte undgått någon. ”War Eternal” var en frisk fläkt i deras diskografi! Låten War Eternal är brutal och även om det var stora skor att fylla på sången, så kunde det inte bli bättre. Live gör det sig jävligt bra också! På Summer Breeze (återigen), hade man chansen att se orkestern. Mäktigt!

Deathstars – ”The Perfect Cult” visade sig bli albumfavoriten för mig i år. Både enskilda låtar och albumet som helhet är helt ”perfect”. Att de legat och ruvat på det här sen 2009 kan man förstå, för det är en jävligt grym produktion där inget har lämnats åt slumpen. Hatten av!

Juli:
Tyska Grave Digger är andra bolagskollegor. Ett band jag följt sen ”Tunes of War” 1996 och i sin oändliga diskografi på 17 skivor, kan man vaska fram ett gäng rejält feta låtar. Tyvärr ingår inte mycket av de på årets; ”Return of The Reaper”, vilket är tråkigt! 2012:s ”Clash of The Gods” hade några ljusglimtar. Så till nästa skiva kör jag Excalibur och Knigths of The Cross några vändor till.

Nu förväntar ni er säkert att jag ska säga något dråpligt om mitt föregående bands skivsläpp den här månaden. Vilket jag kommer undvika, av den enkla anledningen att jag inte hört det, men det finns nog ingen skiva som jag vet så mycket om, trots att jag inte hört en nanosekund. Våra gemensamma fans är lite som Crebains från Dunland i informationssyfte, helt oprovocerat…

Augusti:
Unisonic med Kai Hansen och Michael Kiske i spetsen släppte sin ”Light of Dawn” i Augusti. Den här skivan gav mig mer än Gamma Ray-albumet faktiskt. Det är lite mer rockigt och lekfullt. Låten Exceptional är just exceptionell!

Darkest Hour kom också med sitt självbetitlade album i augusti. Vilken jävla platta! Från första spåret till sista så var jag helt smetad vid högtalarna. Mina favoriter är helt klart Wasteland, Futurist och Beneath The Blackenening sky, men skivan som helhet är stabil.

Luleås Machinae Supremacy släppte ”Phantom Shadow” i augusti. MaSu är också ett sånt där band som funnits sen millenniumskiftet i mitt liv, då de hade nedladdningsbara låtar på den officiella hemsidan. Spelnörd som man är så känner man starkt för ett band som går banans på Nintendo 8-bitars och Commodore 64-ljud i sin musik. ”Phantom Shadow” var helt okej. Kanske inte deras bästa, men helt klart lyssningsvärd.

Trontjänarna HammerFall släppte också nytt i augusti. En produktiv månad det här! Jag kom ihåg när jag hade förbeställt ”Renegade” året 2000 av Gekås i Ullared, och lyckades få den ett par dagar före release, för att morsan knegade där haha. Vilken känsla! På ”(r)Evolution” har man valt att gå tillbaka till stuket HammerFall hade på de tre första albumen, vilket man dels kan genomskåda på omslag och albumnamn, men även låtarna känns lite mer klassiskt HammerFall. Nu kanske det inte blev en Glory To The Brave, Legacy of Kings eller Renegade rentav, men helt klart vettigt skiva!

September:
inflames2Andra tunga Göteborgs releaser i år är In Flames med sin nya ”Siren Charms”. Väldigt experimentellt album, vars experiment blev något av ”hit or miss” för mig. Singeln Rusted Nail och även inledningen In Plain View samt Everything’s Gone var sköna som fan. Jag har varit troget fan sen ”The Jester Race” och gillat alla utsvävningar genom åren. Men 2011:s och årets release var inte helt min kopp av Zoega är jag rädd, även om det finns fina grejer. Ibland vill man liksom bara ha det där feta jävla riffet i Colony, vemodet i Dead Eternity eller introt i Cloud Connected som man kommer i självsvängning av. Jag fattar givetvis att man måste testa nya grejer efter 11 skivor. Men ja, ni fattar.

På tal om vemod! Vemodets kungar Evergrey släppte även nytt i September. ”Hymns of The Broken” satt som en krocketklubba i skenbenet. Singelspåret King of Errors är det bästa jag hört från Evergrey sedan ”The Inner Circle”. Riktigt bra skiva var det här, kanske lite mycket lugna låtar, men vafan, med urstarka King of Errors och Barricades kan man bjuda på det.

Oktober:
Scar Symmetry kom med sin efterlängtade ”The Singularity (Phase I – Neohumanity)”. Detta är en av de skivor jag kört mest under året och för varje genomlyssning hittar man någon ny detalj som gör den ytterligare magnifik. Limits to Infinity, Neohuman, Cryonic Harvest och The Spiral Timeshift är vackra! Temat är ju klockrent med en ny Terminator i startgroparna 2015 också hehe. Per och hans tunga garde har lyckats utomordentligt trots avancerade medlemsbyten genom åren.

”MASSIVE ADDICTIVE” är Amaranthes nya flaggskepp. Första gången jag hörde Amaranthe så fick jag intrycket att man tagit Carola Häggkvist, Joey Tempest, någon kvalificerad skriksångare och bombat in i samma band och BOOM så var den här bastardsonen skapad. Ruskigt catchy och schlager stundtals! Något år senare visade sig att jag skulle täcka för Andy på skriksång under deras turné med HammerFall i Europa. Fate works in mysterious ways! Det är sköna dudes och flicka hur som haver och årets ”MASSIVE ADDICTIVE” kommer knappast ge gänget mindre uppmärksamhet. Drop Dead Cynical, Dynamite, Digital World, Trinity och Unreal är skamlöst hookiga!

slipknothuvudSlipknots comeback ”.5: The Gray Chapter”, efter dödsfall och medlemsproblematik, blev ganska snabbt ett av mina favoritalbum av ensemblen. Jag måste erkänna att jag aldrig har varit ett superfan till Slipknot, även om jag också kör dålig karaoke på fyllan av Psychosocial, Wait and Bleed och Duality. Från albumet är; The Devil and I, Skeptic, The Negative One och Nomadic smått briljanta.

November:
Engel kom också ut med nytt album i ”Raven Kings” 2014. Har inte hunnit lyssna supermycket, men det jag hört har låtit jävligt bra! Jag tillhör de som tyckte att Magnus hade en jävligt speciell röst som bidrog mycket till soundet. Men nye sångaren Mikael axlar det här utmärkt! Singelspåret Salvation är mäktigt.

Nötterna (<3) i dEMOTIONAL skrapade också ihop till ett album 2014 i form av ”Tarassis” som jag hade äran att ge ett utlåtande om på pre-release. Det finns vissa riktigt fina grejer på albumet, som spåren Illusions och Neverland. Ett band med en mycket ljus framtid! Hoppas vi kan göra en turnésväng igen så småningom. Då kanske vi även kan ta med de där avskummen i Smash Into Pieces, för att sluta (homo)cirkeln haha.

December:
Faithful Darkness släppte nyligen sin ”Archgod”. Eftersom jag var med i bandet en kort sekvens 2011 så känner jag ett ansvar att lyssna på vad de lyckas generera. Och ”Archgod” är fet! An Ocean of Time och Shaping A Horizon har gått varma här hemma. Bra jobbat!

Mitt favoritband Blind Guardian släppte även singel i december. Twilight of The Gods från kommande ”Beyond the Red Mirror”. En stor episk låt definitivt! Får se vad albumet har att erbjuda, men förmodligen kommer det vara det bästa som kommer 2015, utan tvivel.

Gör er även redo för årets ondaste release i The Project Hate MCMXCIX – ”There Is No Earth I Will Leave Unscorched” som dimper ner 25/12. Där undertecknad gör gästsång på låten Defy Those Words Of Who Was, Who Is, And Who Is To Come! En bra avslutning på året (och världen…).

Avslutningsvis har ni min album top 10 för 2014 här:
01. Deathstars – The Perfect Cult
02. Behemoth – The Satanist
03. Iced Earth – Plagues of Babylon
04. Slipknot – .5: The Gray Chapter
05. Scar Symmetry – The Singularity (Phase I – Neohumanity)
06. Arch Enemy – War Eternal
07. Evergrey – Hymns For The Broken
08. Darkest Hour – Darkest Hour
09. dEMOTIONAL – Tarassis
10. Within Temptation – Hydra

Väl mött,
/Richard Sjunnesson – www.theunguided.com

 

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Numer profilerad hockeyskribent hos bland annat Hockeysverige och HockeyNews med en bakgrund som musiknörd hos till exempel Slavestate, Folkbladet och Joyzine. Blir glad djupt in i själen av att få glömma puck och klubba och skriva om toner och artister med jämna mellanrum. Musik är det bästa knarket.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras