Birdflipper släpper epn ”No Sound”, tre låtar med ett dansant popsound sprunget ur vitt skilda influenser och med ett specifikt finger högt i luften. Stockholmarna är beredda att backa genom Dantes Inferno om det skulle krävas.

Ett fräscht popsound sprunget ur något hårdare. Som ett Melody Club spetsat med Paramore.

Allt serverat under namnet Birdflipper.

Det väckte naturligtvis frågor på Drefvet-redaktionen. Hur ska det tolkas? Handlar det om flipperspel, delfiner eller morbida kockar som flippar fåglar istället för burgare? Med tanke på hur bandet låter känns allt i allra högsta grad rimligt.

– Bandnamnet är en omkastning av ”flipping the bird” – att ge fingret åt något, och kom till som en motreaktion mot vad som antogs eller förväntades att vi skulle göra vid bandets start, berättar gitarristen och låtskrivaren Örn Segerstedt.

Där bandet kommer ifrån kan delvis beskrivas som betydligt hårdare scener, men blandningen av influenser på epn ”No Sound” landar ändå mer åt pophållet.

– Vi kommer från olika musikaliska bakgrunder, från hardcore/metal till pop/rock och ville göra något nytt och fräscht, menar trummisen Björn Karlsson.

– Det tog ett tag för oss att förstå vilken sorts musik vi ville göra, men när vi gjorde det var det bara att köra på. Vi försökte skriva musik som vi själva skulle vilja lyssna på och det blev ”No Sound”, som är inspirerad av allt från Whitney Houston till The Weeknd och Paramore, framhåller Örn Segerstedt.

Men så var det, det där med att ge fingret, kanske är det precis vad man måste göra för att nå genom ett brus. Birdflipper har ett fantastiskt bandman och släpper en lysande ep, men som kämpande band är det inte helt lätt att nå ut i dagens översvallande utbud.

– Det känns som att man får jobba sig igenom olika stadier innan man kommer igenom bruset – ungefär som Dantes Inferno fast baklänges. Liknelsen kan definitivt kännas helt på sin plats men oavsett om det är naivitet, masochism eller passionen för musik så är det definitivt någonting i oss som konstant vill framåt, funderar sångerskan Jonna Hall.

Och om nå ut innebär att leva med mängder av fashionabla referenser har bandet inga invändningar.

– Vi känner oss otroligt hedrade när fans liknat vårt sound vid band som The 1975, Paramore och Chvrches. Faktum är att vi gärna jämförs med duktiga artister oavsett genre och tvärtom har svårare att se likheter med artister som sysselsätter sig med musik utan att själva verka förstå varför. Fördelen med genre-besatthet är att potentiella fans kan skapa sig en bild av innehållet innan de hört det. Det kan vara avgörande för att väcka intresse och nyfikenhet. Nackdelen är att alla artister är unika och att ingen kan göra exakt samma sak som någon annan, konstaterar gitarristen Andreas Sundqvist.

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Rastlös orddribblare och ohämmad tyckare som i den kärleksfulla jakten på den bästa musiken lämnat spår efter sig i allt från Slavestate till Folkbladet så väl som i rollen som grundare av och chefredaktör för Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras