Idag firar Drefvet tre år. Tre år i etern, det känns stort.
Samtidigt firar albumet ”Bye bye dear everything” av Depressive Art sin tioårsdag.
Det gifter sig väldigt fint på något sätt.

Den 17 februari 2014 tryckte vi på publicera och öppnade Drefvet för allmän beskådan för allra första gången. På dagen sju år tidigare släppte Borås deppigaste 60-talsfluktare Depressive Art sin minnesvärda skiva ”Bye bye dear everything”.

Det känns fint att de två födelsedagarna (högst omedvetet) sammanfaller.

När sajten firade sin ettårsdag skrev jag om idén som ”föddes över några flaskor rödvin i Norrköping, i intensivt samtal om musikjournalistik mellan två passionerat skrivande unga (nåja) herrar”. Det är en i allra högsta grad sanningsenlig beskrivning. Vi satt rätt ofta så där jag och redaktörskollega Ricky Holmquist. Med rimlig mängd alkohol till hands och spellistor som bara växte sig längre och längre utan någon form av rimliga proportioner. Försjunkna i djupa diskussioner om musikjournalistik, musik och dess essens. De där ögonblicken av wow som infaller så oerhört sällan, men som är fullkomligt magiska när de väl uppenbarar sig.

Just den känslan återfinns i On Solid Ground, det allra mest förnämliga spåret från ”Bye bye dear everything”. Jag kan inte minnas tillfället jag första gången hörde låten, men jag kan minnas känslan när jag gjorde det. Det ödesmättade pianot, den djupt känslosamma sången, den rasslande tamburinen…WOW.

Just därför känns det passande att uppmärksamma de båda födelsedagarna gemensamt idag (ett tioårsjubileum bör ju heller inte på något vis negligeras). På något vis är känslan jag förknippar med ”Bye bye dear everything” i allmänhet och On Solid Ground i synnerhet precis det som vi försöker komma åt med Drefvet. Den storslagna kärleken som i stort sett bara finns i musik. Riktigt bra musik. Musik som gör att man bara känner wow.

Och samtidigt är det något med ålder, ni vet, man brukar säga att saker blir bättre med åren. När skivan kom 2007 tyckte jag att den var bra. Lite mer än så rent av. Men ansåg samtidigt att det (utöver On Solid Ground) var något som saknades. Idag tycker jag att den är lysande. ”Bye bye dear everything” har med andra ord åldrats med värdighet. Jag hoppas vi kan säga samma sak om Drefvet om några år.

Det finns alltså all anledning att fira så väl Drefvet som den nu omtalade plattan idag. Men i ett hänseende skiljer de sig väldeliga.

Depressive Art gick i graven några år efter releasen. Drefvet kommer inte säga Bye bye dear everything på länge.

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Rastlös orddribblare och ohämmad tyckare som i den kärleksfulla jakten på den bästa musiken lämnat spår efter sig i allt från Slavestate till Folkbladet så väl som i rollen som grundare av och chefredaktör för Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras