Okej okej.. Jag ska berätta exakt hur det var. Jag skulle aldrig ljuga för mina läsare. Jag och redaktörskollega Mjörnberg skulle gå ut och ta en öl. Ni vet sådär som man gör ibland. Vi bestämde att vi skulle gå till favorit-vattenhålet i Norrköping. Samma ställe som drömmarna och tankarna om Drefvet växte fram. Saliga Munken är födelseplatsen för mycket.

Det skulle spela ett band framåt kvällen. Yrkesskadade som vi är så bestämde vi att vi skulle stanna kvar och se bandet. Trummor & Orgel. Varken svårare eller enklare än så. Två man. Två instrument.

Jag hade inte hört en ton från bandet innan. Jag hade onda aningar innan att det skulle bli jazzigt flummigt. Men när bröderna Anders och Staffan Ljunggren kliver upp på den provisoriska scenen och börjar spela. Ja då fylldes rummet till bristningsgränsen av vackra toner. Öppnande Airplay fick mig att tappa hakan och koncentrationen.

Musiken är så snyggt levererad och de två bröderna följer varandra som det vackraste av mönster.

Jag såg bilder av såna där fiskstim du vet, dom där i korallreven som dansar tillsammans, som ser ut som en enda stor rörelse. Som liksom rör sig i vattnet som rinnande vatten. Konstigt? Ja kanske, men vackert.

Inte en endaste gång under spelningen kände jag att det saknades nåt. Vem behöver gitarrer, bas eller sång när dessa två instrument lyckas skapa ett sånt här överjävligt sväng? När musiken trycker ut väggarna så man nästan hör hur det knakar i byggnaden.

Jag skulle egentligen kunna skriva meter efter meter om varje låt. Ingen takt eller ton var den andra lik. Hur Fireworks fick mig att nästan trumma sönder lårbenshalsen. När Head vs Heart fick mig att nästan sätta den kalla ölen i halsen. Eller när det löjligt svängiga eposet Arcadian Flowers fick mig att kippa efter andan.

Äsch.. Lyssna själv.. Jag känner att orden inte räcker till..

.