Vi fick en kul uppgift av Drefvet, att skriva om precis vad vi ville. Det kan ju låta enkelt. Men ju mer vi tänkte på det, desto svårare blev det. Vi bestämde oss till slut för att skriva något om de låtar som betytt mest för Trummor & Orgels sound. Typ tio låtar vore ju bra, och rätt lätt… trodde vi. Men att försöka välja ut de låtar som inspirerat MEST visade sig vara en nästan helt omöjlig uppgift.

Man har ju absorberat så mycket musik under sitt liv att man inte längre vet vad som gjort mest avtryck hos en, så listan blev snabbt mer än 40 låtar. Men vi har nu efter mycket stötande och blötande enats om tio låtar som på ett eller annat sätt öppnat våra ögon och öron och format vårt sound.

Som du märker är det främst äldre låtar som vi tagit med här. Kanske av den anledningen att vi lyssnat mest på det. Kanske av den anledningen att de stått sig bäst genom årens lopp. Eller kanske för att de fanns med i bagaget under uppstartandet av Trummor & Orgels eget låtskrivande runt 2004.

Håll till godo!

HushDeep purple

Under de första åren var ju Deep Purple ett frisyrband och hade den goda smaken att hålla sig ifrån falsettsången. Jon Lords sjukt snygga orgelsolo på Ian Paices timing är fantastiskt. Svänget i Hush är mytomspunnet, och under vår studenttid gick denna på varje efterfest klockan tre på natten och alla dansade som vettvillingar på studentrummets fjorton kvadratmeter.

PlainsongThe Cure

Kanske få som vet hur mycket The Cure betytt för oss. Låtskrivandet, ljuden, melodiföringen och sounden är alltid snyggt genomtänkta. Kombinationen av svulstighet, långa intron, glitter, melankoli, melodier om vartannat och allt möjligt annat har ofta letat sig in på ett eller annat sätt. Otroligt svårt att välja en enda låt av ett band med sån bredd. ”Plainsong” får symbolisera den bombastiska känslan som inspirerat oss många gånger, och finns med på deras magnum opus ””Disintegration”” från 1989.

You never come closerDoris

Den tillbakadragna känslan och den drömska atmosfären som de hittat i denna låt är ju klockren. En väldigt skön blandning av försiktighet och pondus. Doris väna sång ovanpå detta sväng är ju en fantastisk mix, och Janne Karlssons tassande trumspel ger en drömsk vibe till hela produktionen.

In and outBrian Auger Julie Driscoll –

Brian Auger, en annan orgellegend. Det är något i hans timing och sväng som träffar helt rätt. Lite svårt att välja mellan denna och Black Cat, men denna sammanfattar nog Augers jazzighet och hans energi rätt bra. Kul kuriosa för den orgelintresserade är att Auger egentligen aldrig gillat att köra sin Hammond genom Leslie-kabinett.

Introspection Part 1The End

Bandet The End missade dessvärre att släppa sin debut Introspection då det begav sig 1967, vilket gjorde att den hamnade direkt i reabackarna, trots att Bill Wyman varit med i inspelningen. Men helt klart en psykedelisk poppärla. Sanslöst groove möter lågmälda vokala insatser à la Pretty Things, och The End var det första band som vi båda började avguda i 60-talsvärlden.Värt att kolla upp!

Catch the breezeSlowdive

Det Slowdive lyckades skapa i början av 90-talet var att måla upp stora ljudkulisser av reverb och delay som sköljde över lyssnaren, och där sången och rytmen var underordnad. Just den drömska, svävande känslan, där toner och ackord flyter in i varandra i en oformbart moln av ljud har alltid faschinerat oss och varit nåt vi försökt återskapa på olika sätt.

The only one I knowThe Charlatans

Kanske lite klyschig låt att välja, dessutom en parafras på Deep purples Hush, men gut feeling får styra (det stod mellan denna och Stone Roses´Fool’s gold). Låten var egentligen inte tänkt som andra singel, men blev det i sista stund. Groovet i denna är fundamentalt för hela Madchesterscenen, och dessutom ett genidrag av trummisen att spela med vispar vilket ger en coolare feeling.

Riders on the stormThe Doors

Den regniga inledningen och det stämningsfulla jazzsvänget i kombination med en lätt mystisk touch och bluesighet. Känslan är svåröverträffad. Och Ray Manzareks sköna Rhodes-solo, lite mer komplicerat än man tror, men samtidigt snyggt och utan krusiduller.

Soul sacrificeSantana

Kombon Mike Shrieve och Gregg Rollie var ju helt oslagbar. Egentligen är det väl bara en gitarrist i vägen på denna låt… Liksom Jon Lord i Deep Purple spelade Gregg Rollie ofta perkussivt och rytmiskt, men vågade samtidigt spela enkelt och melodiskt.

TripletsHansson & Karlsson

När man väljer ut låtar som inspirerat en att göra det man gör, måste självklart Hansson & Karlsson representeras, allt annat vore ju orimligt. Utan att själv ha sett dem in action kan man gissa att det summerar H&K på ett bra sätt. Den kombination av skira melodier och episkt massiva ljud Bosse lockade fram ur orgeln är något som varje organist vill kunna upprepa – men få lyckas.

Bubblare, som inte tog sig in på listan av en eller annan anledning:

Tomorrow never knowsBeatles

GroozyThe Gods

Echoes (live in Pompeii 1971)Pink Floyd

Hunted Pale saints

SalomeC.C.S.

Fool’s goldThe Stone Roses

Waltz for LumumbaSpencer Davis Group

Burning spearJimmy Smith

Visa från UtanmyraJan Johansson

Epsilon PhaseGlobal Communication

Om skribenten

Ricky Holmquist
Chefredaktör

Östgöte med pophjärtat bultandes för storslagna ord och vackra känslor. Tidigare publicerad i bland annat Folkbladet, NT, Corren och Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras