”Killen har ju knappast åldrats med värdighet” kommenterade en icke namngiven fotograf någon dag innan Lustans Lakejer skulle gå på Taubescenen på Liseberg. När därtill polaren bredvid mig låter meddela att det låter som Allsång på Skansen under en dålig time-slot vid dansbandsveckan i Malung får måttet vara rågat och Facebook-kontakter avslutas. Vi snackar Lustans Lakejer, barndomsikoner och därmed untouchable för bövelen!

Låt oss dock börja med den fantastiska settingen för spelningen – Liseberg. Under skribentens korta musikbranschkarriär under 1990-talet var nöjesparksspelningar likställt med att ha nått den absoluta botten av karriären. Minnet av en chockerande dålig Boy George-spelning på ett nöjesfält i London 1997 dyker upp varje gång entrén till Liseberg passeras för spelningar. Mycket riktigt hinner man med att se lillkillen som tappar en glass från farfars bilar från högbanan bakom scenen liksom att mellansnacket ibland störs av alla de som ångrade att de hoppade på en tur i Lisebergsbanan, några hundra meter till höger om Julian Brandts energiska basspel. Det borde frammana en bisarr känsla men istället ger det möjlighet att fokusera på annat när låtarna inte faller skribenten i smaken (och vem vill inte ha möjligheten att peka och hånflina åt en åttaåring som tappar en glass från en högbana).

Låtvalet är självklart fokuserat till ett äldre material för att blidka publikens krav även om det dyker upp guldkorn från senast plattan ”Elixir”, särskilt ”Förbjuden frukt”. Första halvan är dock låtmässigt något svagare – som sig bör – men räddas både av Johan Kindes fantastiska publikkontakt och en andra halva som lyfter fram riktigt tunga klassiker – ”Rendez-Vous i Rio”, ”Vackra djur gör fula saker” och ”Diamanter är en flickas bästa vän” sätter rejäl fart på publiken. Och det är i detta avseende det blir riktigt kul.

Medelåldern må vara hög och landa någonstans runt 55år men allsångsfaktorn är utmärkt. Mannen bredvid har troligtvis inte köpt ett träningsplagg de senaste tjugo åren men går loss med fötterna – troligtvis med en bedrövlig träningsvärk som följd dagen efter – som skulle göra varenda Summer Burst-yngling avundsjuk. Publiken kan självklart varenda textrad och när maestro Kinde bjuder på allsångsmöjligheter bjuder folk till på ett sätt man tyvärr sällan hör under spelningar längre. Även om det musikaliskt ibland kan låta mossigt då många av låtarna inte överlevt tidens tand och skulle må bra av nya arrangemang så blir det totala intrycket i överkant bra på grund av publiken och Kindes publikkontakt. Polaren bredvid mig som konstant muttrar något om dansband och allsång står likt förbaskat och sjunger med under de avslutade fyra låtarna när Kinde håller micken över publikhavet. Och det är just Kinde som lyfter allt till en helt annan nivå.

Johan Kinde är en estradör och dirigent lika mycket som sångare. Tack vare – inte trots – 54 år i bagaget skulle många nya artister och frontfigurer ha mycket att lära av att ha Kinde som mentor och förebild för hur man engagerar publiken och uttrycker varje musikalisk strof med övertydligt kroppsspråk. Allt är bara rätt. Oklanderligt klädd i vit kostym, perfekt matchande övriga bandmedlemmars tillika väl valda utstyrsel, backar tiden till 80-talets löften om champagne, fagra kvinnor och glamor. Scennärvaron är utmärkt och även om mycket fokus faller på Kinde i egenskap av självklar huvudperson måste det påtalas att  bandet Lustans Lakejer levererar både musikaliskt och moderiktigt. Johan Kinde och Lustans Lakejer är inte daterade och har på intet sätt åldrats ovärdigt; i jämförelse med liknande band med rötterna i samma epok är de långt bättre på alla punkter.

Jag är helt klart beredd att ha överseende med Allsång på Skansen-faktorn – kollar på en bergochdal-bana istället och hoppas på ännu en glass-fadäs – samt att vissa låtar inte riktigt håller för 2010-talet; nostalgifaktorn och den professionella presentationen av musiken, så som ”den skall se ut” och inte bara avlyssnas, ger ett riktigt trevligt slutintryck av kvällen.

Och slutligen ett meddelande till Liseberg: hur tänkte ni när ni bokade in Lustans Lakejer på den lilla Taubescenen? Gick knappt att se något under de första fyra låtarna. Gör om och gör rätt!

Om skribenten

Jimi Nilsson

Musikindustriforskare, tidigare ljudprånglare i ett antal London-baserade studios samt numera semi-funktionell trummis pga ett otal misslyckade försök att syssla med idrott. Har rötterna inom den elektroniska musikvärlden och dyker alltsomoftast upp i synth-, industrirock-, trip hop-, drum & bass- och electronicakretsar men har ett brett musikhjärta som också omfattar postrock, indierock och en hel del punk. Äger en av Frank Zappas gamla Moog-synthar.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras