11:04 – Jag ska inte ljuga. Det är nog inte en cell i denna kropp som inte ömmar eller skaver.
Jag älskar festivaler, jag älskar att bevaka festivaler. Men jag tycks varje gång förtränga hur slitsamt det är.
Både fysiskt och psykiskt.
Det fysiska: du står upp otroligt mycket och länge, det är ljud, högt ljud runt dig HELA tiden. Sitta och njuta av en god matbit i lugn och ro? Glöm det, det är alltid något band som spelar någonstans och det hörs. tro mig det HÖRS.
Det psykiska: svårare att sätta ord på. Men man blir liksom trött i huvudet av hela upplevelsen.
Men vi krigar på. Drefvet ger inte upp. Dag fyra. Finalen. Sista bossen. Det här ska vi fixa.
Har väl några must see idag. Bland annat Backstreet Girls (Norskt kultband) Moillrock (nytt superhajpat norskt band)
The Sword sen får vi se var vi hamnar. Läser att band som Megadeth och Avenged Sevenfold spelar men nja..det lockar inte supermycket.
Hoppas hitta några nya käftsmällar istället.
Det har regnat inatt.
Det ska tydligen regna under dagen.
Ingen skam i att ha med sig regnjackan.
Nu jävlar kör vi.
Vi gör det bara.
14:49 – Snacket om regn verkar ha varit överdrivet. Varmt och soligt, det gör det hela lite lättare att överleva sista festivaldagen. Resan till området var ett äventyr idag. Halva staden avstängd för idag går stora Prideparaden av stapeln i Oslo. Är det vad som krävs för att människor ska få fira att de får vara den de vill vara, att de ska få vara med den de vill vara med och för att få sprida värme och kärlek så tar jag en försening alla dagar i veckan.
Backstreet Girls hann precis ta första riffet när vi kom in på området. Backstreet Girls spelar en..ja vad ska vi kalla det..V8-rock med inslag av gammalt Chuck Berry-sväng.
Med gitarristen Petter Baarli som självklar centralfigur.
Tänk dig Dregen.
Bra. Tänk dig nu Dregen fast 20 år äldre och 20 års hårt (HÅRT) leverne.
Där har du Petter Baarli. Inte ett riff fel.
Alla coola gitarrposer du kan tänka dig.
Ett unikum och en fridlyst art.
Rak, enkel, svängig rockmusik som är klippt och skuren för en dag som denna.
Originalsångaren Bjørn Müller gick tragiskt bort förra året.
Så till den här spelningen hade man olika sångare som kom in och gästade.
Ett väldigt smart drag, den enda sångaren jag kände igen var Biff Malibu från Gluecifer.
På det hela taget en riktigt bra spelning.
Det kändes liksom skönt att få höra ”riktig” rock n roll med riktig sång, inget growlande eller dödsrossel.
Jag vet jag VET att jag är på rockfestival. Jag vet att jag kan vara lite neg till musiken ibland.
Du kanske tycker att jag är fel person på fel plats. Det må så vara.
Missade tyvärr Moillrock. Uppfattade inte riktigt att de spelade samtidigt som Backreet Girls.
Synd, för det lilla jag hört med bandet verkar riktigt bra.
Tyvärr tyvärr men så blir det ibland.
17:48 – Festivalens i särklass varmaste dag. Vi är ju fast på ett gigantiskt fält så skuggan lyser med sin frånvaro. Det är en väldig tur att de delar ut vattenpåsar som man kan fylla på, annars hade nog vätskebalansen hos festivalbesökarna varit farligt låg.
Ja jag vet vad du undrade nu, ja jag har smörjt mig.
Självklart.
Satt i solen och lyssnade på Jerry Cantrell. Du vet han som spelade (spelar?) i Alice In Chains. Faktiskt så var det bättre än jag trodde det skulle va. Sångaren i bandet (alltså inte Mr Cantrell) sjöng gamla Alice In Chains-låtar på ett berömvärt sätt. Självklart så kan ju ingen, absolut ingen mäta sig med Layne Staleys pipa. Men herregud vilket moment när de spelade Would. Gåshud och nästan tårar i ögonen.
Definitivt en av grunge-erans absolut bästa låtar. En sådan där låt som håller än idag trots att Dirt-plattan med råge fyllt 30 år.
Käkade thai. En mixtallrik med nudlar, en vårrulle, en dumpling och ett kycklingspett.
Gott.
Inte mycket mer än så.
Men mätt blev jag.
Så fick jag då äntligen se NORWEGIAN BLACKMETAL i form av Emperor. Det var precis så bra som jag hoppades på..MEN..det blir lite speciellt när man lyssnar på sån typ av musik med solen i ansiktet och en klarblå himmel ovan sig. Det är inte riktigt rätt miljö för den typen av musik. Nej ge mig en karg, dunkel källarlokal istället så hade nog Emperor kommit sig mer till rätta.
Crowdsurfing verkar vara en grej på festivaler igen.
På håll ser det ju otroligt coolt ut.
Det blir en sån där skön kaosstämning.
Om jag skulle våga?
Aldrig i livet.
Otroligt mycket folk idag. Lördagar brukar oftast bli så.
Du vet de som sitter hemma och förkrökar innan de åker på festival.
Jepp, dom är här nu.
Nästa band på största scenen Scream Stage är Megadeth.
Tror nog jag vaskar det och tar mig till tältscenen för att se The Sword.
Är på humör för lite baktung, Black Sabbath-doftande rock.
19:12 – Jodå, på den här korta tiden har jag lyckats se både Megadeth (inte hela setet såklart) och The Sword.
Det är ju den absoluta tjusningen med festivaler. Musik, hela tiden. Två scener igång samtidigt.
Megadeth var eller är inte riktigt min grej. Dave Mustaine såg ganska så trött ut.
Men han kan fortfarande hantera en gitarr.
Övriga bandet var rätt vitalt och jo det svängde stundtals.
Men om vi ska snacka sväng. Herregud The Sword rörde runt i grytan ordentligt.
Det var absolut Sabbath-doftande, stoner-rockigt, baktungt och skitigt. När de där bluesiga nedstämda riffen sätter sig nånstans mellan revben och hjärta. Då är musik bland det vackraste som finns.
De låtarna jag såg kvalificerar absolut in sig som höjdpunkter under festivalen.
Synd att det var så lite folk vid tältscenen för att uppleva detta. Megadeth stal all publik.
Men det gjorde i sin tur att jag kunde stå längst fram. När hände det senast?
Det kanske bor en skitig rocker i mig ändå.
Börjar bli dags för mat igen.
12:30 – ”Det blev lite sent igår”. Ett uttryck jag/vi (min bättre hälft är med på resan men inte på festivalen) ofta använder när vi är på besök i Oslo.
Men det finns en anledning till det. Norge, Oslo, är så otroligt gästvänligt och varmt.
Jag älskar den här staden.
Tons Of Rock är absolut ingen undantag. Det ÄR en gästvänlig festival.
De tar hand om sina besökare.
De ser till att vi tar oss till festivalen på ett säkert sätt.
De ser till att vi kommer tillbaka till byen på ett tryggt sätt.
De ser till att vi dricker tillräckligt med vatten.
De tjatar på oss att vi ska smörja in oss så inte solen bränner oss.
Så hur va då de avslutande timmarna på årets Tons Of Rock?
Det blev en stressad gyros som fick avsluta matäventyret på festivalen. Tjejen som ”lagade” maten slängde ihop en gyrosrulle med pommes på under tio sekunder.
Så njaaee..avslutningen på matfestivalen hade absolut kunnat varit bättre.
Efter maten gick jag och fotograf-Gaute och köpte oss en öl.
Vi strosade genom marknadsstråket där man kan köpa allt från skivor, till kläder till vikingasmycken.
Vi köpte inget.
Vi avnjöt den kalla ölen med att stå och titta på Machinehead. Det var en fantastisk spelning. Jag hade en period under tidigt 2000-tal då det var framförallt EN Machinehead-låt som gick väldigt varm. Till min stora glädje så fick jag den serverad. Satan i gatan så glad jag och säkert 20.000 andra blev när de spelade From This Day jag hade glömt hur fantastisk den låten är.
Efter Machinehead gick vi tillbaka till presscentret och packade ihop oss.
Med väskor på ryggen stod vi och tittade på Avenged Sevenfold.
Men vi hade nog redan där och då checkat ut.
Det lät inte bra.
Det var säkert jättebra.
Men fyra dagar med hårdrock i alla dess skepnader har ett pris.
Det kan bli för mycket.
Men jag gör med glädje om det här igen.
Det är liksom värt det.
Tack Norge.
Tack Oslo.
Tack Tons Of Rock.
PUNKT
