30:e augusti 1994 förändrades musiken. När vi svenskar firat klart ett VM-brons. När vi gått vidare från en alldeles fantastisk sommar skulle det släppas en skiva som skulle göra kraterdjupa spår i musikhistorien.

År 1994 tillhörde grungemusiken. Band som Nirvana, Pearl Jam och Soundgarden stod på toppen av sina karriärer och ägde mer eller mindre musikbranschen.
Musiken bar texter av det mer personliga slaget, om ett icke välmående tillstånd. Texter skrivna med kolsvarta ord. Musiken var rockig, svängig men mörk. Grungen var inte ett lyckopiller.

Så på hösten briserade en bomb i Manchester som skulle ge ekon runt om i världen. En debutskiva blev mallen för hur musik skulle låta. Två bröder blev mallen för hur vi skulle klä oss. Ett band fick en hel värld att häpna över deras hungriga attityd.

Vänta lite här nu.. Ni har precis släppt er första skiva. Så sitter ni i tv och säger att ni är världens bästa band? Bättre än Beatles?

Tjugo år senare inser jag att de hade rätt. Noel Gallagher och Liam Gallagher hade rätt. De var planetens stösta band. En debutskiva som knockout-slog sig in på topplistans förstaplats i England och blev där och då det snabbast säljande debutalbumet i brittisk historia.

Så vad gör då denna debutskiva så odödligt bra? Oasis - Definitely Maybe (Japan) - Front (kopia)

Först och främst är varenda en av låtarna en självklar singel. Skivan är uppbyggd av så vansinnigt starka låtar att man skulle kunna bryta isär den i tusen bitar och ändå kunna njuta av den.

Noels texter är till skillnad från grungemusikens skrivna om att drömma sig bort. Att festa, ha kul, ta droger med kompisarna, ta till vara på varenda dag. Leva livet som en jävla Rock n Roll-stjärna helt enkelt.

Texterna bär på en urkraft. En urkraft som ingen annan sångare i världen mer än Liam Gallagher skulle kunna framföra och konkretisera. Man hör hur bandet så gärna vill att den här skivan, de här låtarna ska vara deras biljett bort från en döende stad, bort från arbetslöshet.

Det är så otroligt svårt att i ord formulera en skiva som näst intill förändrat hela ens liv. Jag har nog inte lyssnat på någon skiva mer än vad jag lyssnat på denna. Jag kommer lyssna på den tusentals gånger igen.

Den är odödlig. Den är en milstolpe i musikhistorien. Den kommer leva för evigt.

Sen allt det där som hände under årens gång när bröderna skulle fäktas mot sig själva och hela världen. Det låter vi vara för nu. Istället passar vi på att njuta av detta tjugoårs-kalas. Givetvis kommer jag med en present till tjugoåringen.

Vi börjar med Rock N Roll Star.. vi höjer lite.. lite till..

Om skribenten

Ricky Holmquist
Chefredaktör

Östgöte med pophjärtat bultandes för storslagna ord och vackra känslor. Tidigare publicerad i bland annat Folkbladet, NT, Corren och Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras