Idag släpper The Effecter albumet ”Far Away” och definierar begreppet tidlöst.

The Effecter deklarerar tydligt att de är ”fast beslutna att skapa tidlös musik med känsla”.

De lyckas. Faktum är att de lyckas så väl att jag när jag lyssnar på ”Far Away” är mycket mer medveten om att jag inte kan tidsbestämma kompositionerna än vad jag kan bestämma mig för om det är riktigt bra eller inte.

För bra är det ju. Skickligt. Drömskt. Med väldigt mycket känsla.

theeffecter_farawayMen om The Effecter egentligen står ut mer än något annat band vet jag inte. Förmodligen gör de inte det. De är bara extra duktiga på att arrangera och forma sin musik så att den är omöjlig att tidsbestämma.

Sebastian God sjunger bakom ett antal filter, med uppfordrande stämma och eftertänksam ton. Han hade lika gärna kunnat vara samplad från 60-talet som ha sjungit in sina strofer i grannens garderob under helgen som passerade. Detsamma gäller tonkonsten, den bär inget tidssigill. Den bara är. Den liksom svävar fram.

Pop gifter sig med rock och visst låter det lite mer brittiskt än något annat. Jag tycker mig höra lite Oasis och lite Placebo, men det är förstås bara några få referenser bland en massa andra. En massa, massa andra.

”Far Away” går inte att definiera på något annat sätt. Den är bara tidlös, effektfullt tidlös.

 

 

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Rastlös orddribblare och ohämmad tyckare som i den kärleksfulla jakten på den bästa musiken lämnat spår efter sig i allt från Slavestate till Folkbladet så väl som i rollen som grundare av och chefredaktör för Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras