Millencolin
Bråvalla
2015-06-25

Det finns inget mer smärtsamt än när tiden hinner ifatt.

Det är vad som hänt med Millencolin.

Jag kan inte sätta fingret på vad det är som gör saken så tydlig, men gruppens patenterade skatepunksound har tillslut kommit till den punkt där det inte längre klarar att åldras med värdighet. Där det trots att gruppen jobbar hårt på scenen snarare känns som pinsamma föräldrar som försöker för mycket för att hänga med i tugget än som fräna idoler.

Vad jag däremot med precision kan nagla ner på pränt är det burkigt usla ljudet som till största del består av en bullrig bastrumma. Det med humor förklädda missnöjet över publikresponsen (tro fan det med tanke på vilka trötta föredettingar det är som står på scenen) som bara känns genant och den (förmodligen på grund av den korta speltiden) snabbt genomhastade setlistan.

Det är för mycket som inte alls stämmer för att det ska vara särskilt kul att se Millencolins återkomst till svensk mark på Bråvallafestivalen. Och den där känslan av att tiden tillslut gjort sitt är den mest påtagliga av alla.

Ibland kan man inte blunda för verkligheten.

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Numer profilerad hockeyskribent hos bland annat Hockeysverige och HockeyNews med en bakgrund som musiknörd hos till exempel Slavestate, Folkbladet och Joyzine. Blir glad djupt in i själen av att få glömma puck och klubba och skriva om toner och artister med jämna mellanrum. Musik är det bästa knarket.

Liknande inlägg