Sen en kall blåsig kväll i slutet på mars har Thomas Stenström lekt med mina känslor. Det var där och då jag hörde smakprov från den kommande skivan. Det var där och då förväntningarna inför vad som komma skulle började snickras.

Förväntningar som med singelsläppet Slå Mig Hårt I Ansiktet gick från höga till monumentala. Hade Stenström spelat ut det starkaste kortet direkt?

Skulle skivan vara starkare än en låt som till dags datum har ca 7 miljoner lyssningar på spotify?

Svaret blir efter ett par lyssningar ja. Ett jublande rungande ja.

Öppningslåten Forever Young sätter en ribba som många artister skulle ha problem med att ta sig över. Men Thomas Stenström har bara börjat. Det är bara ett första steg, ett kliv.

”Fulkultur” bär två ansikten. Det ena en sprallig euforisk kärleksförklaring till livet, till kärleken, om att växa upp, om att dö, att leva.
Det andra en lugnare, mer melankolisk i sitt anlete. Mer målad i svart och grått. Men aldrig tråkig eller intetsägande.

Det som håller ihop skivan som det starkaste av lim är Stenströms fantastiska förmåga att hitta rätt bland orden. Att med få ord beskriva många känslor och tankar. Att med enkla medel förmedla nåt komplicerat.

Där otroligt medryckande popmusiksbomber som Blixtar Och Dunder, Dirty Harry Och En Tung Refräng tar lika mycket plats och har en lika självklar hemvist som svulstigt storslagna ballader som Ingen Fick Se Hur Vackra Vi Var eller När Allting Faller.

Varje spår på skivan har en huvudroll.

När en av de senaste årens bästa poplåtar får tuff konkurrens om att vara bästa spår. Ja då vet jag att jag lyssnar på en unik, väldigt bra skiva.

Det var såhär med skivan i hand värt att vänta på.

Om skribenten

Ricky Holmquist
Chefredaktör

Östgöte med pophjärtat bultandes för storslagna ord och vackra känslor. Tidigare publicerad i bland annat Folkbladet, NT, Corren och Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras