Lars Winnerbäck
”Eldtuppen”
(United Stage, 2019)

När Bruce Springsteen släpper ett nytt album diskuteras det intensivt och eldigt under en utdragen period av tid för att sedan falla, kanske inte i glömska men i alla fall i skugga, när supportrarna återgår till att dyrka sina favoriter från förr oavsett om de heter ”Born in the USA”, ”Born to Run”, ”Nebraska”, ”The River” eller ”The Ghost of Tom Joad”.

Den nya musiken revolutionerar inte världen längre. Men varje nytt album fyller ändå en funktion. Det håller artisten ajour.

The show must go on.

Lars Winnerbäck är inte Bruce Springsteen (och nej jag skulle aldrig få för mig att jämföra, amerikanen är bara ett exempel), men han har kommit till ungefär samma punkt i karriären.

Ni vet, när man släpper plattor för att existera snarare än för att överraska. När karriären har sin gilla gång. När skrivandet fortfarande är lustfyllt, men när det bästa förmodligen redan är sagt.

Något som faktiskt återspeglade sig i presstexten som skickades ut innan släppet och där Winnerbäck uttrycker sig ”Jag har skrivit låtar i så gott som hela mitt liv. Ändå vet jag inte hur man gör. Ändå skriver jag igen. Det här är resultatet av elva korta ögonblick när jag ansett att jag lyckats göra ord och toner av det jag går och känner och tänker på”.

Därför höjer innehållet på ”Eldtuppen” inga ögonbryn. Det är ett djärvt drag att öppna med ljuvt pianoklink och plattans förmodligen bästa spår i kärleksbestyckade Tror jag hittat hem. Det finns ett älskvärt dunkel i arrangemangen trots att skivan på det stora hela känns ganska positiv.

Det är bra. Bra som fan ibland till och med. Men Winnerbäck har redan gjort entusiasmerande ”Singel”, becksvarta ”Daugava” och P3-eleganta ”Kom”. Historien är skriven över en lång rad tidigare album. Det vore snudd på förmätet att kräva att han skulle kunna överträffa den formen av toppar och göra något revolutionerande.

I den form han stöpt åt sig själv genom karriären har han gjort de flesta utsvävningar som går att göra. Överraskningsmomentet är bortnött över tolv fullängdsalbum och otaliga låtar.

Kvar finns bara en skyhög lägstanivå och otvetydig kvalitetsstämpel.

Vi har hört allt på ”Eldtuppen” förut. Låtarna har bara hetat något annat. Samhällsbetraktelserna varit klädda i andra ord. Det bitterljuva, det euforiska och det bottenlöst sorgsna. Det som gör att vi är så många som tycker så mycket om hans verk och gärning.

Det är ett album som gett Winnerbäck kreativt utlopp genom ännu en samling låtar. Ett album som även om det inte kommer diskuteras under mer än en viss tidsperiod kommer skänka fansen en hel del glädje. Samtidigt som det ser till att han håller sig kvar i det kollektiva medvetandet ytterligare några år och kan ge sig ut på fler evighetslånga (fantastiska!) turnéer.

Jag är helt okej med det.

The show must go on.

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Numer profilerad hockeyskribent hos bland annat Hockeysverige och HockeyNews med en bakgrund som musiknörd hos till exempel Slavestate, Folkbladet och Joyzine. Blir glad djupt in i själen av att få glömma puck och klubba och skriva om toner och artister med jämna mellanrum. Musik är det bästa knarket.

Liknande inlägg