The Script
Annexet, Stockholm
2015-03-24

Det är en total kontrast att gå från en febrig Hall of Fame och ut i den svinkalla Stockholmsnatten. The Scripts avslutningsnummer är en så monumentalt bra låt att den får Annexet att koka trots att första delen av låten är lite slarvigt spelad. När det avslutande larmet tillåtits klinga ut och irländarna bugar inför en tjutande publik värmer det emellertid i hjärtat. Det är ett vackert ögonblick. Ett minnesvärt möte mellan artist och publik. Efter det kommer kylan som en chock.

Dessförinnan har The Script sina toppar och sin dalar. Med störst betoning på ganska höga kullar.

Det är en orkester som förstått betydelsen av publikkontakt och ger mycket tillbaka till sina fans trots att Annexet är en arena som är betydligt mindre än de scener de vanligtvis dompterar.

thescript2Bandet gör, flankerade av gröna fanor, entré genom publikhavet så att fansen får känna sig riktigt nära och efter det gör frontmannen Danny O’Donoghue flera utflykter, så väl ner i scendiket som ut bland sina åskådare. I kombination med hans sätt att få mellansnacket att faktiskt låta uppriktigt trots att han säkert sagt samma saker tusen gånger skapar det en varm känsla. Irländarna bryr sig om sina fans och har förstått värdet av att behandla dem som jämlika. Det är i alla fall känslan de lyckas skapa under sina två timmar på Annexets scen.

De framstår som jordnära flickidoler.

Tyvärr är de lite väl jordnära de stunder när irländarna dimper ner från de arenapopmoln som de svävar på i sina bästa stunder och landar platt på marken i sina träigaste diton. Det går inte att sticka under stol med att showen har sina transportsträckor. Men uppsidorna är större.

Det är dessutom förlamande snyggt när gossarna går loss med laser, gigantiska videoprojektioner och stroboskop. Men en show är förstås ingenting om man inte klarar att fylla den med guldkorn musikaliskt och det gör The Script.

Det kanske säger mer om mig än om orkestern, men det är faktiskt i de äldre smyckena som det blixtrar som bäst. Versionen av If You Could See Me Now är rörande och energin i Good Ol’Days duckar inte ens den buttraste surbullen i salen. När orkestern spelar ut sina bästa kort är det uppenbart att de redan från start skrev popdängor lämpade för storskaliga arenashower.

thescript3Avslutningen med den formidabla programförklaringen Hall of Fame har vi redan avhandlat, men bara för att jag sitter och vajar fanan för det äldre materialet visar The Script naturligtvis att det går att skapa magi även med låtarna från fjolårssläppet ”No Sound Without Silence”.

Passagen där en tung variant av It’s Not Right For You får avsluta ordinarie set och publiken fortsätter sjunga den smittande refrängkören hela vägen från det att bandet går av scenen till det att de kommer tillbaka med en gitarrgnisslande skarpladdad The Energy Never Dies i arsenalen är snudd på fantastisk.

Resten är som man säger historia och när den iskalla Stockholmsnatten gör sitt bästa för att gnugga alla känslor ur kroppen är det ändå den värme som The Script förmedlade som segrar.

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Rastlös orddribblare och ohämmad tyckare som i den kärleksfulla jakten på den bästa musiken lämnat spår efter sig i allt från Slavestate till Folkbladet så väl som i rollen som grundare av och chefredaktör för Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras