Nostalgiker är patetiska. Man ska vara driven, ha många bollar i luften och fånga dagen och vara entreprenör tills man spyr. Men ser man det krasst så är ju framtiden oviss och nuet som ständigt ska fångas består ju till 80% av svärande vid en kärvande kopiator med sura uppstötningar i väntan på något olidligt budgetmöte.
När jag var 14 år var jag besatt av skateboardåkning och punkig slacker-pop. Vi slet ut VHS-kassetterna med Kalifornien-producerade skateboardfilmer tills bilderna på tjock-TVn såg ut som gröt. Några år senare odlade man sina Kalifornien-drömmar genom ett raster av Jack Kerouacskt beatnik-skimmer. Sommar, sol, surf och ett tillbakalutat vagabondliv under vajande palmer till tonerna av Pavements ”Range life”. All denna ungdomligt naiva längtan pressade vi in i låten California med mitt första band Wagon. Låten blev en hit i våra ögon då allt man kunde få förbi kommungränsen var en hit. Låten låg och slumrade i 15 år innan den dök upp på Filip och Fredriks blogg där den hamnade på en lista över de bästa låtarna med namnet California. Jag vaskade fram den igen och smålog lite åt dess taffliga charm och storyn om kompisgänget som säljer metal-t-shirts och hänger med Tom Jones. Jag kom till den bittra insikten att jag inte utvecklats nämnvärt sedan 14 års ålder även om allt annat snurrat vidare och man då och då stoppar in skjortan i gabardinbyxorna. Det var under arbetet med texter till mitt kommande album tanken slog mig att ”skriva färdigt” berättelsen som påbörjades 20 år sedan. Hur förhåller man sig till sina drömmar nu och då? Det blev en intressant mental arkeologisk expedition i populärkultur där vissa referenser gått ur tiden. En dialog med mitt forna jag. Konklusionen av detta nya alster blev följande: Hur storslagna planer man än har för ett alternativt leverne som ung, så sitter man lik förbannat där på någon kommunal förvaltning X antal år senare och svär över kopiatorn i väntan på APT. Kommunen är en egen organism som obevekligt slukar allt i dess väg om man inte passar sig. I ren självbevarelsedrift förbehåller jag mig därför rätten att fullkomligt vältra mig i pastellfärgad Kalifornien-nostalgi tills solen åter gått ned bakom Santa Monica Pier, eller i alla fall efter APTn. We’re still out there somewhere in California! Carpe Praeteritum!

Om skribenten

Ricky Holmquist
Chefredaktör

Östgöte med pophjärtat bultandes för storslagna ord och vackra känslor. Tidigare publicerad i bland annat Folkbladet, NT, Corren och Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras