En udda fågel som flyger sin egen väg eller en stolt örn som svävar högt och fritt över havet, två påståenden som båda stämmer in på The Moniker.

Den 13 april släpptes första singeln Everything Is Gonna Be Just Fine från The Monikers kommande album ”Don’t Fly Too High”. Och vi behöver inte vänta länge på nästa singel. Redan två veckor senare kommer spår nr 2. Sen fortsätter det att komma nya låtar från den mångfacetterade och kompromisslösa artisten varannan vecka fram till den 31 augusti då den sista av albumets elva låtar, Norrahammar – en vacker och stämningsfull hyllning till födelseorten, till slut ser ljuset.

Att han nu väljer att släppa sin musik på egen hand är logiskt, och ett resultat av ett misslyckat samarbete med hans senaste skivbolag som han tillslut valde att lämna, samt en strävan efter att ha total kontroll från första ton till färdig produkt.

– Nu slipper jag vänta i veckor på svar från någon på skivbolaget. Nu frågar jag mig själv och då vet jag ju redan svaret. Oftast, tillägger han med ett leende och fortsätter, jag har min sfär av människor omkring mig vars omdömen jag litar på och sen handlar det ju faktiskt om mina toner och mina texter, då känns det märkligt att någon som egentligen inte bryr sig om låtarnas mening och betydelse, ska lägga sig i. Dessutom är det smidigt, som det nu har blivit, att släppa låtar digitalt och det ser jag som en perfekt lösning för mig.
Sen har väl inte skivbolagen krigat om mig, direkt. Det vore en fet lögn att påstå. Moniker2

Så ja, jag släpper allt på egen hand och det känns jävligt gött. Och rätt. Som att det varit meningen hela tiden. Jag är väl medveten om att det kommer bli svårt, om inte omöjligt, att komma fram i bruset när man inte har de stora bolagens muskler, men Sweet Jesus vad stolt jag kommer va när någon av låtarna spelas i radio första gången. Även om det bara är någon av mina systrar som ringt in och önskat, avslutar The Moniker.

När Drefvet bad The Moniker med egna ord beskriva plattan låt för låt, så blev detta resultatet.

Everything is gonna be just fine
Satt i studion och letade beats i huvudet och fick för mig att göra nåt i tangostil. Ingen aning varför. Det var väl dags antar jag.
Jag gillar kontrasterna mellan vers och refräng. Versen är lite mörk så där. Lite farlig liksom. Ser folk med masker framför mig, som i Eyes Wide Shut, dansa tango som i Roxanne-numret i Moulin Rouge. Och refrängen får representera frihet och den goda sidan.
Luke Skywalker. Ja, typ så.
Allt löser sig. Det har varit mitt motto väldigt länge nu. På gott och ont:)

Life is life
Min favorit av de 11 låtarna på plattan. Skulle upp till Bålsta och medproducent Anders Lundström för att slutföra plattan när jag nån dag innan kände att det hade varit gött med en till bit. Spelade in den på GarageBand på mobilen hemma i soffan och tog med mig. Mitt i uppspelandet av demon reste sig Anders upp och gav mig en kram. Det var fan kärlek i den kramen. Han gillade den alltså. Så oavsett så är vi två som gillar den. Vi behöll faktiskt några spår från telefoninspelningen. En känsla ska man inte försöka sig på att återskapa bara för att man har tillgång till dyrare utrustning. Texten är väl rätt tydlig egentligen. Sverige idag.

When you really love someone
Lekfull, enkel och mjuk. Som en nyförälskelse. Att jag spelar solot visar ju bara på att Anders har stor humor. Han gillade att det var kasst, tror jag. Jag fick inte lägga om och han vägrade spela. Han la in sitt veto, så att säga.

How
Nicke, som spelar klav i mitt band, och jag har spelat i över 10 år tillsammans. Han har aldrig vetat vad någon låt heter. Inte en enda gång. På riktigt. Han hittar på egna namn som han har på en lapp vid sin keyboard. Enklare, tycker han. Den här kallar han för ”Glamlåten”.

I wait
En personlig favorit. En låt om sökande, drömmande, längtan efter nåt mer, frustration av att inget verkar hända, kampen mot spelet och en önskan om en framtid utan förställande och maskbärande.
En låt som skulle göra sig bra i en bil i öknen. Tror jag.

In my mind
För mig handlar den om att göra upp med sitt förflutna och kampen mot att bli någon man inte vill bli.

I failed myself but I failed you more
När jag blir riktigt deprimerad går jag in i mitt mörkerrum och förstorar upp allting. Det var Robert Broberg som sa. Och det var väl ungefär så det var när jag skrev den här. Martyren diktar liksom. Hittade mitt gamla munspel som legat och dammat sedan jag köpte det för en massa år sen och drog in och ut några gånger. Känns gött att lägga till munspel på listan.
Hade precis kollat på en Bruce Springsteen-dokumentär och det satte väl sina spår på låten.

The wind is on fire
Raden Don’t wake me up – I am busy feeling down sammanfattar låten rätt bra tycker jag. En tycka-synd-om-mig-själv-låt. Jag har en del såna. Är man van vid att va låg så blir ju det en slags trygghet i sig, och om lyckan skulle stå o lysa på en så blir man bara rädd och vill tillbaka till det låga. Vill och vill. Man tror det. Stökigt.

Leaving me here
En slags självterapi. Målade i mitt inre upp bilden av att det var slut mellan mig och min tjej. Trodde så starkt på det att när jag kom hem den kvällen med sänkt huvud blev jag något överraskad av att hon inte packat väskorna, att hon fortfarande var kvar. Sjukt beteende av mig kanske men låten var ju tvungen att komma ut så..
Den avslutas med ett magiskt solo signerat Erik Anjou. Lite som det kunde va förr. Jag ville ha fram känslan av att han står på ett berg med en lång rock på sig och bara kör där med sin gitarr. Kanske att han har hatt på sig med. Ja, den känslan fick han då fram, ”Älgen”, som han kallas.

I wanna bathe in your love
En poplåt om förälskelse. Om att vilja surfa på den du älskars leende. Eh…ok.
Sen är det ju en ganska tydlig vinkning till The Zombies och Time of the Season i beatet.

Norrahammar
En slags hyllningslåt till barndomen i Norrahammar. Landhockeyn med kepsen som plock, de bestämda platserna på pizzerian, fotbollslaget, festerna med hembränt och apelsinjuice, bussen kl 21,11 in till stan på lördagskvällarna, hallonlandet i vår trädgård, cykelturerna till Åsasjön, gamla berättelser om Norrahammars bruk, tryckarna på Discoteque Rainbow, Olympiska spelen runt kvarteret, sill och potatis med familjen på altanen osv.
Mest är det en hyllning till mitt gäng. Eller gäng och gäng. Vi kallade oss för det bara.. Vi behövde inte göra nåt speciellt egentligen. Vi bara var. Och vi var tillsammans.
Vi var ”Gänget”, och det kommer vi alltid att va.

 

The Moniker – Everything Is Gonna Be Just Fine

Om skribenten

Ricky Holmquist
Chefredaktör

Östgöte med pophjärtat bultandes för storslagna ord och vackra känslor. Tidigare publicerad i bland annat Folkbladet, NT, Corren och Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras