Ta en gnutta Joy Division, några skopor Depeche Mode, några nypor Editors (det går lika bra med White Lies) blanda ordentligt och bre ut ordentligt lager över en bas av Sisters Of Mercy. Strössla över en jävla massa mörker. Där, i det gränslandet fann jag The Isolation.

Nu är det inte så att The Isolation på något sätt låter som en blek kopia av ovanstående band, absolut inte. För mitt (ganska orockiga) öra låter det istället som att bandet har tagit de allra finaste komponenterna och skapat något eget, något unikt. För det låter bra, det låter väldigt bra.

Det är riktigt kolsvart avgrundsdjup musik, men det blir aldrig högtravande eller en dålig pastisch. Bandet var först ut av tre band. Publiken, ganska få till antalet just då gillade vad de såg och hörde. Jag tror och hoppas att bandet kommer locka till sig fler följare och mer publik. Det är man värd.

Det här är musik ur backspegeln men som går en ljus framtid till mötes. Våren har aldrig varit mörkare.

Om skribenten

Ricky Holmquist
Chefredaktör

Östgöte med pophjärtat bultandes för storslagna ord och vackra känslor. Tidigare publicerad i bland annat Folkbladet, NT, Corren och Joyzine.

Liknande inlägg