Artisten har ordet. Och jag tvekar. Jag är ingen artist. Artister bor i Stockholm, går på galor, får stipendium, priser och lånar pengar av banken. De är små företag som handlar med andra företag och förkroppsligar på så sätt varucirkulationen. De bildar små stängda klubbar med andra företagare och byter tjänster och kroppsvätskor hela vägen upp till A-rotation på P3.

Ibland sitter de och runkar av varandra i Skavlan eller myser i Nyhetsmorgon. Ofarligt. De stör inte. Någon av Artisterna får feeling, gör ett slags statement och säger att ”rasister är dumma” dagen efter att sociala medier frossat i en bild på treåriga Alan, uppspolad på en strand i Turkiet. Någon annan vårdar varumärket och sjunger en sång om ingenting på en svindyr välgörenhetsgala i TV. De stör fortfarande inte.
De gör vad som förväntas av dom. Klappar varandra på huvudet och hoppas att de gjort tillräckligt lite för att inte mata flashbacktroll eller skrämma möjliga konsumenter. Akten av välgörenhet avslöjar dom och agerar alibi åt internationell solidaritet istället för att människor får mer makt över sina liv.

Välgörenheten befäster strukturerna och det lider sällan de av som står på rätt sida om kravallstaketen. Kanske har de satsat allt på sitt varumärke och på så sätt gjort sig helt beroende av hur konsumenternas vindflöjel blåser. Att de helt enkelt inte har råd med obekväma analyser av klassamhälle och ägande. Förlåtande tanke, men den dystra sanningen är nog snarare att den svenska artisteliten inte har något att säga.
De pratar inte om klass, hur just de hamnat där och varför alla andra hamnat någon annanstans.
Det är för jävla tråkigt. En del av mig tycker det är helt sjukt medans en annan del av mig vant sig vid bakgrundsbruset; likgiltigt och, i bästa fall, djupt narcissistiskt.

Det är en gammal lögn jag kämpar med, lögnen om den radikala populärkulturen som både ska fungera katalysator och tröst åt oss störiga. Hoppet finns ju knappast där.

Nåväl, jag har ordet. Kanske tramsigt att gnälla på firmafesten när man liksom aldrig blev kallad på intervjun.
Men förhoppningsvis stör det någon.

Jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag inte påminde folk om att det försvinner minst 46 miljarder ur vår gemensamma kassa till skatteparadis varje år.

 

The Culture In Memorian – History´s Dust

Om skribenten

Ricky Holmquist
Chefredaktör

Östgöte med pophjärtat bultandes för storslagna ord och vackra känslor. Tidigare publicerad i bland annat Folkbladet, NT, Corren och Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras