Thåström
Den Morronen
(Razzia Records, 2015)

Likt smutsiga koldrivna tåg tuffar Thåströms kompositioner fram genom rummet. Det är så att det känns som om det vackra omslaget till ”Kärlek är för dom” kom sex år för tidigt när flera av spåren på ”Den Morronen” hotfullt makar sig fram som burdusa godståg. Titelspåret, Ner mot terminalen, Alltid va på väg, Slickar i mig det sista. Alla är de tåglåtar som inte hade skämts för sig bakom det rödfärgade tågomslaget från 2009.

Och resan går genom mörkret.

denmorronen”Den Morronen” må ha några textfraser som vittnar om hopp och rent av kärlek (på Thåströms eget vis), men det här är ett enda långt mörker. Som om den spattige scendomptören blickar mer och mer inåt för varje skiva. Från ”Skebokvarnsv. 209” via ”Kärlek är för dom” och ”Beväpna dig med vingar” fram till ”Den Morronen” har Thåström forcerat in mer och mer smuts i sin musik för varje skiva. Skalat av fler och fler självklara melodier för att ge plats åt olycksbådande åskmuller.

Med andra ord. ”Den Morronen” kommer kräva många varv innan den sätter sig. Det är ingen självklar skiva.

Samma sak gäller texterna. Thåström är en mästare på att skildra de mest värdsliga ting och känslor i ett språk som ofta är kryddat med tjusiga metaforer. Han är en första klassens leverantör av små pricksäkra livsbetraktelser och har tidigare lyckats komma undan med en formulering likt ”som jordgubbarna smakade i tant Bertas sommarkvälls berså”. (ur Samarkanda från ”Beväpna dig med vingar”). Gör man det kommer man undan med allt kan man tänka sig och Thåström fortsätter på samma spår även här. Men när han i Gräsfläckar (som annars är ett av albumets bättre spår) sjunger ”Du drack sangria jag drack något annat” skapar han känslan av att ha tappat stinget.

Som sagt, ”Den Morronen” är ingen självklar skiva och den kommer heller inte att skriva in sig i historien som något av Thåströms bästa album. Men den saknar inte poänger.

Alltid va på väg är en typiskt desperat Thåström-hymn och så väl Slickar i mig det sista som Långsamt genom är två suggestivt vackra kompositioner som dröjer sig kvar i medvetandet även efter att andra melodier tagit vid. Körerna i singelsläppet Kom med mig bär dessutom stråk av de mest melankoliska körerna på det senaste Lars Winnerbäck-släppet ”Hosianna”. Det är förmodligen helt omedvetet, men blir en lustig parallell eftersom Winnerbäck på just den skivan gjorde en klockren Thåström-låt (Gå med mig vart jag går) där Pimme dessutom gästade.

”Den Morronen” innehåller en uppsjö av detaljer att upptäcka, men den riktiga euforin uteblir.

Ett nytt släpp med Thåström borde innebära raka spåret mot ytterligare legendstatus, det är så vi har lärt oss att det ska vara de senaste 15 åren. Men den sammantagna känslan efter många varv med ”Den Morronen” är att tåget hamnat på ett litet stickspår.

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Numer profilerad hockeyskribent hos bland annat Hockeysverige och HockeyNews med en bakgrund som musiknörd hos till exempel Slavestate, Folkbladet och Joyzine. Blir glad djupt in i själen av att få glömma puck och klubba och skriva om toner och artister med jämna mellanrum. Musik är det bästa knarket.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras