Både på skiva och på scen har jag under senare år förknippat Joakim Thåström med åska. Det smäller, det mullrar och det är vackra vykort målat med kolkritor.

Kom med mig är inget åskoväder, nej det allra färskaste livstecknet från Herr Thåström är sekundrarna precis innan all världens oväder kommer över dig. Det är en miljon elektriska volt precis ovanför dina hårstrån, du kan inte riktigt greppa dem men du är fången och fast. Det är öronbedövande tystnad.

Blundar jag under låten ser jag hundratals skitiga gruvarbetare med döda ansikten på väg upp efter ett livslångt arbetspass. Musiken släpas fram, men blir aldrig någonsin slö eller tråkig. Det finns ett dovt driv från en avlägsen trumma. Rösten hos Thåström är som alltid hjärtat och lungorna, han mässar mer än han sjunger. Och jag blir alldeles knäsvag av den bluesiga känslan som ligger som ett rökmoln runt låten.

Visst låter det Thåström. Inga spektakulära sensationer väntar lyssnaren. Men det är så inihelvete snyggt producerat, så snyggt framfört. Det är mer lidelse själ och hjärta i en Thåström-mening än vad majoriteten av världens artister lyckas krysta fram under en livstid. DET är konst i sin allra vackraste form.

Kom med mig lyckas vara både ett urstarkt första släpp samtidigt som den skapar ett begär efter fullängdaren ”Den Morronen” som kommer från himlen sänt 11:e februari.

Om skribenten

Ricky Holmquist
Chefredaktör

Östgöte med pophjärtat bultandes för storslagna ord och vackra känslor. Tidigare publicerad i bland annat Folkbladet, NT, Corren och Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras