Joakim Thåström. Utan tvekan en av de allra mest lysande textförfattarna på den svenska scenen. Men paradoxalt nog också indirekt anledningen till en uppsjö av riktigt usel kvasiprosa.

Jag satte mig egentligen ner för att plita ner några betraktelser om Thåströms oantastliga position hos den svenska recensentkåren. Hur han likt andra fenomen, som exempelvis Kent och Bruce Springsteen, åtnjuter en position som innebär superlativer och översvallande hyllningar vad han än gör. Ny skiva eller liveuppträdande, det måste hyllas för sådana är reglerna.

Det blir ganska uppenbart när ”Den Morronen” överöses med fyror, femmor och lovsång som inte vet några gränser trots att det är Thåströms svagaste album på väldigt länge (min åsikt om skivan kan ni ta del av här). Hyllningarna står, i mitt tycke, inte i proportion till själva verket.

Men vi släpper det där.

Jag börjar nämligen lusläsa recensionerna (en fin samling här) och upptäcker en annan röd tråd som bara i undantagsfall frångås. Det är som om Joakim Thåström plockar fram den sämsta sidan ur de svenska recensenterna.

Hans sätt att beskriva verkligheten medelst metaforer och självbiografiska iakttagelser är hyllad med all rätt. Det är få artister som så pricksäkert kan skildra sin verklighet. Men bara för att han är en lysande berättare innebär det inte att man för att kunna skriva om honom själv måste berätta historier.

Men det tycks det vara många som tror. Som om det finns ett förutbestämt sätt att skriva om Thåström.

En efter en börjar skribenterna ge sig på historieberättande, som om de är på någon sorts safari i Thåströms texter och själva målande måste beskriva hur de vandrar längs de gator han redan beskrivit till perfektion i sin lyrik. Den ena skönlitterära miljöbeskrivningen sämre än den andra breder ut sig över spalterna.

Jag förstår inte varför, men det tycks som att Thåströms metaforiska universum slår an en hemlig författarnerv hos många musikskribenter.

Tyvärr.

Det är inget annat än fascinerande hur en så skarp ordjonglör kan ha sådant inflytande på en hel (och i vanliga fall högst läsvärd bör väl tilläggas) yrkeskår att de sätter sig vid tangentborden och producerar spaltmeter av pretentiös jävla dynga.

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Numer profilerad hockeyskribent hos bland annat Hockeysverige och HockeyNews med en bakgrund som musiknörd hos till exempel Slavestate, Folkbladet och Joyzine. Blir glad djupt in i själen av att få glömma puck och klubba och skriva om toner och artister med jämna mellanrum. Musik är det bästa knarket.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras